Fig. 2. Schematisk bild av en Discoverersatellit samt dess upp- och nedstigning. Kabinens utseende framgår av den nedre bilden. Händelseförloppet — frånsett varven runt jorden — är: 1) räddningsraketen kastas, 2) rakethylsan kastas, 3) kabinen vändes före nedfarten, 4) bromsraketerna startar, 5) bromsrakethylsorna kastas, 6) och 7) skölden kastas och en första fallskärm släpps ut, 8) den stora fallskärmen släpps ut och landningskuddarna blåses upp. 17 mars 1958, och har sedan dess drivit ungefär 2 km ur sin beräknade kurs, en diskrepans som skylies på solens strålningstryck. DISCOVERERSERIEN fortsatte under året med nr 9—19, där nr 9 sändes upp den 4 februari och nr 19 den 20 december. Projekt Mer-cury, som dessa försök kallas, syftar i de flesta fall ytterst till att låta en människa på satellit-höjd cirkla några varv runt jorden, dit hon sedan skall återvända oskadd. (Ett analogt projekt är det sedan flera år pågående X-15.) Än så länge har endast obemannade farkoster skickats upp, och den 11 augusti lyckades man för första gången bärga en satellit eller delar av en satellit, som varit uppe i sin bana. Det var kapseln till Discoverer 13, som hämtades ur havet utanför Hawaii. Dess vikt var 135 kg. Den 19 augusti lyckades amerikanska flygvapnet med hjälp av en ”trapets” fånga kapseln till Discoverer 14 i luften vid dess fall ner ur satellitbanan. Sammanlagt bärgades 4 kapslar från olika Discoverersatelliter, som kretsat runt jorden c:a 20 gånger, och därefter genom fjärr-bromsning bringats att återvända till jordens atmosfär. (Fig. 2.) Startvikten för kabinerna uppgavs i medeltal till 1 000 kg, en siffra som uppe i banan sjönk till 650 kg, sedan räddningsanordningen för misslyckad start m. m. kastats bort. MIDAS 2 startade den 24 maj. Vikten är 2 250 kg, banhöjden i medeltal 450 km och den beräknade livslängden 3,5 år. Det är en ”varningssatellit”, bl. a. utrustad med en för infraröd strålning känslig apparatur, som väntas ge besked om interkontinentala raketers start utanför USA. TIROS 1—2. Tiros 1 sändes upp den 1 april. Vikten är 120 kg, banhöjden varierar mellan 650 och 700 km, och den beräknade livslängden är 50—100 år. På grund av sin cylindriska form — diametern är 105 cm och höjden är 50 cm — kallas den hattasksatelliten. Höljet är täckt med 9 200 solceller, som laddar nickelkadmiumbatterierna. Officiellt kallas den för ”väderlekssatellit”. Den är försedd med två TV-kameror, en för överblicksbilder och en för detaljstudier. Bilder av molnformationer o. d. lagrades på band och sändes till jorden på en kommandosignal. Deras skärpa överträffade experternas förväntningar. Man kunde t. ex. tydligt se hur en cyklon höll på att utvecklas över amerikanska fastlandet. Överföringen upphörde den 17 juni, sedan 23 000 bilder tagits och vidarebefordrats. — Tiros 2, som sändes upp den 23 november, är analog med Tiros 1. men har dessutom instrument för mätning av värmebalansen i jordens atmosfär. (Fig. 3.) TRANSIT IB, 2A och NRL. Transit IB sköts upp den 13 april. Vikten är 120 kg, formen ett klot med 90 cm diameter. Livslängden beräknas till 16 månader, och banhöjden varierade i början mellan 370 och 750 km. Det är en navigationssatellit, utrustad med ultrastabila radiosändare och -mottagare. Den kan användas 138