en likkistmakare med så sublim komik att det föll sig naturligt att tilldela honom Svenska Dagbladets Thaliastipendium. Mycket omtalat blev Alf Sjöbergs framförande av Jean-Paul Sartres Fångarna i Altona, en uppsättning där Max von Sydow för första gången trädde fram för stockholmarna efter oräkneliga triumfer i landsorten. Stockholms stadsteater fick sina lokaler färdiga i det nya Folkets hus vid Norra bantorget, men upptakten blev inte lyckosam. Teaterns alla tre första uppsättningar, Fårakällan av Lope de Vega, Fröken Julie av August Strindberg och Tuppen av Sean O’Casey, blev klandrade från olika synpunkter. Kanske vittnade klandret om alltför stor otålighet. Något år tar det väl ändå innan en så stor teater hinner bli varm i kläderna. Bland de privata teatrarna i Stockholm gjorde Vasan sensation — sensation i god mening — genom att framföra William Gibsons Miraklet, ett drama om Helen Kellers barndom. På Göteborgs stadsteater verkade Agamem-non av Aiskylos kanske mera ambitiös än inspirerad. Inspirerad på gränsen till lättsinne var däremot Johan Falcks presentation av Pappa Marojes pengar, ett slags Shakespearelustspel före Shakespeare, skrivet på 1500-talet av Marin Drzic från Ragusa. Pjäsen gav Ernst-Hugo Järegård tillfälle att frossa i småfräck publikkontakt. Ett annat evenemang på teatern var introduktionen av Arnold Wesker, Englands för tillfället mest uppmärksammade dramatiker. Stycket hette Rötter, och där gjorde Jane Fried-mann något närapå oförglömligt av sin förälskade men avspisade lantarbetardotter från Norfolk. En smått teaterhistorisk händelse i Göteborg var att Folkteatern uruppförde Hjalmar Bergmans Friarna på Rockesnäs. På Malmö stadsteater försökte framför allt Yngve Nordwall axla Ingmar Bergmans troll-karlskappa. Bäst minns man Nordwalls furiösa inövning av Boris Vians Trappan, kanske ett av de bästa skådespel som den absurda skolan hittills har frambringat. Sam Besekow, gäst från Danmark, gjorde en spirituell version av Jean Anouilhs Toreadorvalsen, och Sandro Malmquist tillvaratog suveränt de dekorativa möjligheterna i Friedrich von Schillers Maria Stuart. Berta Hall var drottning Elizabeth av England. Det var första gången som hon visade Malmöborna sin verkliga kapacitet, den som tidigare gjort henne till en av gunstlingarna i Göteborg. Till de intressanta utspelen på Stadsteatern Norrköping—Linköping måste man räkna Ibsens Hedda Gabler med en så anmärkningsvärd kraft som Gerd Hagman i titelrollen. I Luftslott i Sverige av Frangoise Sagan gjorde den unge Göte Fyhring ett briljant porträtt av den ohängde konversatören Sébastien. Den största publikframgången' på Uppsala stadsteater var Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping med Gunnar Sjöberg som Marku-rell och Rune Carlsten som regissör. Ett uppmärksammat gästspel bör noteras: norrmannen Claes Gills gestaltning av dåren i Pirandellos Henrik IV. Hälsingborgs stadsteater spelade Hamlet med Bengt Virdestam som den furstlige studenten och Harriet Andersson som en förtrollande Ofelia. Och Riksteatern kunde ståta med en omarbetad men kanske något för korthuggen version av Sara Lidmans Aina. Ett par av författarinnans omredigeringar var dock uppenbart lyckade. Max von Sydow i Jean-Paul Sartres ”Fångarna i Altona” på Dramaten. 191