OLYMPISKA SPELEN 1960 Av redaktör OLOF GROTH VINTERSPELEN I SQUAW VALLEY Den 18—28 februari hölls VIILe vinterolympiaden i Squaw Valley, en ännu i början på 50-talet okänd, trång och obebodd ödemarksdal 32 svenska mil nordöst om San Francisco, 8 mil från spel- och skilsmässosta-den Reno i staten Kalifornien men på gränsen till Nevada. Squaw Valley är den hittills högsta plats där några vinterspel hållits med lägsta punkten cirka 1 900 meter över havet. En och annan skridskoåkare tappade också luften och ett par skidlöpare, bl. a. svensken Janne Stefansson, råkade ut för rena katastrofen, en black out, som kunnat få de vådligaste följder. Mot alla tips blev spelen en våldsam succé, icke minst tack vare ett rent sagolikt väder med molnfri himmel och ett lagom antal köldgrader. Antalet åskådare var överraskande stort, sammanlagt 270 000 under 11 dagar. Cortina 1956 fick betyget som den dittills främsta vinterolympiaden. Den överträffades i de flesta avseenden av Squaw Valley, vars konstfrusna hastighetsbana bjöd på en rent fantastisk is, vars skidspår knappast kunde göras bättre och vars skidbacke var så konstruerad, att det icke gick att falla om inte hopparen själv gjorde sitt yttersta för den saken. Endast tre fallhopp förekom i specialtävlingen, ett världsrekord i sitt slag. I den olympiska byn slutligen bodde deltagarna trångt men ostört. Det var första gången i en vinterolympiad som en rysk trupp bodde tillsammans med övriga deltagare. Den svenska truppen bestod av sammanlagt 53 aktiva med 24 ledare och instruktörer. Dessutom medföljde i olika funktioner och med delvis internationella eller speciella uppdrag 7 personer. Svensk överledare var prins Bertil. I den mest mördande konkurrens någon vinterolympiad hittills uppvisat, med 755 deltagare från 31 nationer, under ytterst vanskliga förhållanden och med påtaglig otur i ett par av de bästa svenska grenarna, såsom för Jernberg med hans förkylning, för Stefansson i stafetten och för ishockeylaget, som redan i första matchen fick två av de bästa spelarna skadade, placerade sig Sverige på andra plats bland nationerna efter oåtkomliga Sovjet. Det var en prestation som väckte uppseende på andra sidan Atlanten, där tidningar med miljonupp lagor och TV och radio med inemot 50 milj, tittare och lyssnare gjorde fullt klart, att det lilla 7-miljonerslandet slagit inte bara värdlandet självt utan också en rad stormakter i vintersport. Sverige gjorde här sin bästa vinterolympiad. Visserligen tog vi flera medaljer, både guld och silver, i S:t Moritz 1948, där vi var bästa nation men då deltog inga ryssar och många länder led av krigströttheten. I Cortina tog vi 10 medaljer mot bara 7 i Squaw Valley men mot Cortinas två av guld tog vi tre i Kalifornien och allroundinsatsen var av helt annan klass. Guldmedaljörer blev Sixten Jernberg på 30 km, damlaget Irma Johansson, Britt Strandberg Hans Wilhelmsson, Östersund, överraskande 4:a på 500 meter skridsko i OS. 239