SOMMARSPELEN I ROM De XVII:e olympiska sommarspelen ägde rum den 25 augusti—11 september i Rom. Seglingarna hölls i Neapelbukten, rodd och kanot avgjordes på den vackra Albanosjön sydöst om Rom och rakt nedanför påvens högt belägna sommarresidens Castel Gandolfo. Modern femkamp och skytte avverkades på olika arenor, fälttävlans terrängritt i trakten av Nemisjön, där en gång kejsar Nero hade sina jaktmarker och sin bostad. Fotboll slutligen spelades i olika italienska städer men slutmatcherna avgjordes i Rom i elbelysning på det hypermoderna Flaminio Stadion. Italienarna skötte arrangemangen på de förstklassiga arenorna utan större anmärkningar. Alla anläggningar var klara i god tid och alla tävlingar på något undantag när började på utsatt klockslag. Problemen att härbärgera och utspisa 7 000 deltagare från 85 nationer löstes på ett föredömligt sätt. Liksom Melbourne och Helsingfors hade Rom byggt en alldeles ny stadsdel för sin olympiska by, vilken efter spelen togs i bruk av förtjusta romare, som i åratal stått i bostadskön. Arrangemangen på Stadion var utomordentliga, absolut på toppen. Innerbanan var välgörande fri från onödiga funktionärer, tidta-garna satt på läktaren, mätningen av längd-och trestegshopp gjordes med optiska instrument, resultatgivningen skedde huvudsakligast genom jättestora elljustavlor högst uppe på Jane Cederqvist t. v. tog silver på 400 meter fritt. Guldet gick till den svenskättade amerikanskan Chris von Saltza som här kramar om sin svenska huvudkonkurrent. Bragden renderade sedermera Jane SvD:s guldmedalj. kortsidorna och med mindre anslagstavlor nere på planen. Speakern ingrep icke mer än nödvändigt. En del skönhetsfläckar fanns dock. I gymnastiken förekom otvivelaktigt östblocks-politik bland domarna, i brottning och boxning måste man acceptera högst egendomliga domslut och i dressyrritten hade införts den nymodigheten, att domarna först skulle se filmupptagningen av alla de tävlande och sedan diskutera prestationerna, innan de skrev ned sina poängsiffror. Det tog nära två dygn, innan domsluten avkunnades. Spelens skandal förekom i lagtävlingen på cykel, där dansken Knud Enemark drabbades av värmeslag under loppet och avled sedan han förts till sjukhus. Den danske tränaren erkände, att han- gett sina män ronicol, och efter hävdvunnen uppfattning måste detta anses som doping, eftersom preparatet är receptbelagt. Dödsfallet väckte enormt uppseende i hela världspressen och tyder på att man icke längre skyr några medel för att vinna olympiska framgångar. Den svenska truppen räknade 190 deltagare, därav 150 aktiva och 40 ledare. Antalet kvinnliga deltagare var 21. Sverige tog sammanlagt 1 guldmedalj, 2 silvermedaljer och 3 av brons. Guldmedaljen vanns av kanotparet Gert Fredriksson—Sven-Olov Sjödelius, silvermedaljerna av gångaren John Ljunggren och simmer-skan Jane Cederqvist, brons av brottarna Gustaf Freij och Hans Antonsson samt av Gert Fredriksson i kanot. I fri idrott blev det lika litet som i Melbourne någon svensk medalj. Närmast var Dan Waern som kom på fjärde plats på 1 500 meter samt Stig Pettersson som var femma i höjdhopp. De största svenska besvikelserna noterades för seglarna, som i Melbourne var bästa nation, och för ryttarna, som var så framgångsrika i Stockholm 1956. I fem av de 15 grenarna, där svenskar deltog, i boxning, fäktning, gymnastik, rodd och tyngdlyftning, blev det ingen placering bland de sex bästa. Mest framgångsrika gren var nu kanot med 15 poäng, brottning med 13, simning med 7, gång 6, ridsport och skytte 3, cykel och segling 2, modern femkamp 1. Bästa nordiska nation i fråga om antalet erövrade medaljer blev rätt överraskande Danmark, som tog två guldmedaljer, tre av silver och en av brons. 242