SVERIGES SÅNGARFURSTE DÖD Hovsångare Jussi Björling, den världsberömde tenoren, avled hastigt natten till den 9 september, drabbad av en hjärtattack. Han insjuknade på natten på sitt lantställe Siarö i Stockholms skärgård och fördes under bistånd av professor Sander Izikowitz med helikopter till Bromma och därifrån till Karolinska sjukhuset. Alla ansträngningar att rädda sångarens liv vad dock förgäves. Han var född i Stora Tuna i Dalarna den 2 februari 1911 och var sålunda vid sin bortgång endast 49 år gammal. Titeln hovsångare erhöll han 1944. Året därpå fick han medaljen Litteris et Artibus och 1956 invaldes han i Musikaliska akademien. År 1959 blev han hedersdoktor vid Minnesotas universitet. Budskapet om Jussi Björlings bortgång mottogs med bestörtning av en hel världs musikfolk liksom av alla hans talrika vänner i Sverige och utomlands. Hans sångarbana inleddes redan i ynglingaåren och redan spelåret 1930— 1931 debuterade han i flera tenorpartier på Stockholmsoperan, där han sedan var fast engagerad åren 1931—1939. Han kom att bli icke blott Stockholmsoperans störste sångare genom tiderna utan en av världens främsta tenorer. Redan 1938 debuterade Jussi Björling på Metropolitanoperan i New York, där succén var given redan från början, och han var sedan en ofta förekommande gäst på denna världsberömda operascen. Han blev ytterst eftersökt även i den övriga världen för gästspel och konsertturnéer och hans framträdanden i hemlandet blev alltmera sällsynta men desto större högtidsstunder för beundrarna av hans sång. I en artikel i Svenska Dagbladet om Jussi Björling som sångare skrev Kajsa Rootzén bl. a.: ”Vad repertoaren angår var Jussi Björling knappast expansiv och han hade onekligen även i andra avseenden sin begränsning som återgivande konstnär. I regel verkade hans rolltolkningar ganska summariska och befäste intrycket att han i viss mening var avgjort mera sångare än artist. Men en stor sångare var han under alla förhållanden och som sådan personifierade han på en gång den friska ursprungliga naturbegåvningen och det fulländade mästerskapet.” I ett uttalande för Svenska Dagbladet yttrade operachefen Set Svanholm bl. a.: ”Jussi Björling var en stor patriot, storsvensk i ordets bästa bemärkelse. Den sång som han ofta och gärna sjöng var Land du välsignade och dess slutord 'Stolt må man minnas att svensk jag var, Sverige till heder, Sverige’, hade han på ett särskilt sätt gjort till sina egna. Det var betecknande att han fick sluta sina dagar på sitt kära Siarö.” Under sin vistelse här ute i skärgården kunde Jussi Björling allt emellanåt låta bofasta och sommargäster njuta av sin stämmas prakt vid konserter, vanligtvis tillsammans med vännen professor Hugo Theorell, Nobelpristagare och framstående violinist, när det gällde att skaffa pengar till det ena eller andra för orten be-hjärtansvärda ändamålet. Endast ett par veckor före Jussi Björlings bortgång gavs en sådan konsert i Ljusterö bygdegård. Jordfästningen i Engelbrektskyrkan måndagen den 19 september, förrättad av kyrkoherde Tore Norrby i Sundbyberg, blev såsom det hövdes en sångarfurste en ljus och vacker musikhögtid under medverkan av Akademiska kören, ledd av konserthuschefen Johannes Norrby, och Radioorkestern. Efter jordfästningen fördes kistan till Stora Tuna, där den följande dag gravsattes i hembygdens jord nära föräldrarna och nära den några år tidigare bortgångne brodern operasångaren Gösta. Omkring tusentalet personer från orten hade infunnit sig vid gravsättningen för att ta ett sista farväl av bygdens store son. Kyrkoherde Erik Perers framförde bygdens tack till den bortgångne och kyrkoherde Norrby lyste till sist frid över stoftet. 18 273