teol. kand. 1919 och prästvigd samma år. Han fullbordade sedan sina teologiska studier med teol. lic.-examen 1925 och teol. doktorsgrad 1933. Han blev kyrkoherde i Vänge-Läby församling i Uppland 1923, var föreståndare för Fjellstedtska skolan i Uppsala 1930—1935, blev docent i teologiska prenotioner och teologisk encyklopcdi i Uppsala 1933 och domprost i Göteborg 1935 för att redan följande år flytta till Visby som biskop. Han blev e. o. hovpredikant 1939. I några minnesord i Svenska Dagbladet skrev ämbetsbrodern biskop John Cullberg i Västerås om den bortgångne bl. a.: ”Självfallet blev det de ansvarsfulla kyrkliga tjänsterna, som tog huvudparten av Torsten Ysanders krafter i anspråk. Hans insatser rönte också rik uppskattning. Ingen svensk kyrkomän torde ha stått på så många biskopsförslag; även när det 1950 gällde att återbesätta kyrkans högsta ämbete sattes han i främsta rummet. I de centrala prästerliga fackorganen var han under en följd av år ordförande. Ät bl. a. missionsstyrelsen och Israelsmissionen ägnade han hängiven och beprövad tjänst. Trots den stora arbetsbördan fann han tid att utge en rad skrifter, formade med stilistiskt mästerskap. Det väsentligaste var dock hans personlighets resning. När så krävdes kunde han förvisso framträda som kyrkofurste med vältalighetens alla klanger. Helst ville han dock möta människorna en och en i Torsten Ysänder lågmäld och ömsint förtrolighet. Otaliga människor såg i honom en ojämförlig själasörjare, som med djupa rötter i västkustens fromhetsliv hade öppen blick för tidens särskilda problematik i själarnas värld.” Gunnar Andersson Professor J. Gunnar Andersson avled den 29 oktober på Södersjukhuset i Stockholm vid 86 års ålder. Han var född i Knista i Örebro län och blev 1901 docent i geologi i Uppsala, där han sedan uppehöll professuren i geografi till 1906. Han deltog i A. G. Nathorsts expedition till Spetsbergen 1898 och ledde följande år en egen expedition till Björnön. Åren 1901—1903 var han Otto Nordenskjölds närmaste man vid forskar-färden till Sydpolen. År 1906 utsågs han till chef för Sveriges geologiska undersökning men tog avsked efter några år för att på kinesiska regeringens uppdrag leda malmgeologiska undersökningar i Kina. Han återvände hsm efter tio år och kallades 1925 till professor i geologi vid Stockholms högskola. Från 1926 till 1939 var han föreståndare för östasiatiska samlingarna och professor i östasiatisk arkeologi. Sin stora berömmelse vann ”Kina-Gunnar" genom sina undersökningar om Kinas äldsta bebyggelse, vilka blev grundläggande för kännedomen om detta lands äldsta kultur. Han utgav även mera populära skildringar från sina år i Kina såsom Draken och de främmande djävlarna, Den gula jordens barn och den självbiografiska Kineser och pingviner. Han erhöll 1904 Vegamedaljen och 1925 Anders Retzius’ medalj i guld. Från Kina hemförde han stora samlingar kinesiska stenåldersfynd m. m. Oscar Antonsson Intendenten vid Nationalmuseum skulptören fil. dr Oscar Antonsson, Stocksund, avled den 23 februari i en ålder av 62 år. Han var född i Lund, blev fil. lic. där 1923 och fil. dr i Uppsala 1937. Efter skulpturstudier i utlandet kom han 1930 till Nationalmuseum, där han 1945 blev intendent och chef för skulptursamlingarna. Han intresserade sig 279