Harald Jeurling Medarbetaren i Svenska Dagbladet redaktör Harald Jeurling avled den 30 maj på Mörby lasarett i en ålder av 61 år. Han var född i Stockholm och inträdde efter reservofficersutbildning — han blev 1942 ryttmästare i kavalleriets reserv — och universitetsstudier i Uppsala 1925 i Svenska Dagbladets redaktion, där han alltså var verksam i ej mindre än 35 år. Svenska Dagbladets chefredaktör Allan Her-nelius ägnade Harald Jeurling bl. a. följande minnesord: ”Allehanda journalistiska göromål föll till en början på hans lott men så småningom specialiserade han sig på vissa områden, inom vilka hans kunskaper, vidsträckta kontakter och nit bäst kom till sin rätt. I en tidning som Svenska Dagbladet ställs med rätta stora anspråk på det vetenskapliga reportaget och rapporteringen från akademier och lärosäten — få kunde fylla den uppgiften bättre än Ha- rald Jeurling. Minutiöst noggrant genomarbetade han sitt material och att allt som lämnade hans penna skulle vara hundraprocentigt korrekt var hans stora ambition. Kanske hör just detta område inom journalistiken till det allra svåraste; konsten att översätta invecklade vetenskapliga slutledningar och resultat till begriplig klartext för en dagstidnings stora läsekrets ställer verkliga anspråk på sina utövare. Men Harald Jeurling hade både förmågan och kraften att lyckas därmed. Många initiativ kom under årens lopp från Harald Jeurling. Hans var förslaget om avdelningen ’Från forskningsfält och studentvärld’, vilken 1944 introducerades i Svenska Dagbladet och som han alltsedan ansvarade för. Sidan betecknades i ett antal yttranden från framstående representanter för den lärda världen vid tioårsjubileet såsom unik i svensk press, och det var ingen överdrift.” Bror Jonzon Musikaliska akademiens preses, förre förste folkskolinspektören i Stockholm fil. dr Bror Jonzon avled den 11 mars efter endast ett par dagars sjukdom i en ålder av 73 år. Han var född i Bollnäs. Knappt bliven fil. kand, blev han 1909 lärare vid Uppsala enskilda läroverk, där han verkade i mer än 20 år, från 1920 till 1932 som rektor. Samtidigt fortsatte han sina akademiska studier och blev fil. lic. 1923 samt fil. dr 1930. Från 1916 till 1932 var han även adjunkt vid Uppsala högre allmänna läroverk. Sistnämnda år blev han undervisningsråd och 1935 förste folkskolinspektör i Stockholm. Han var ordförande i Uppsala studentkår 1912—1913 och i Allmänna sången 1929—1933, tillhörde Dramatiska teaterns styrelse 1951—1957 och styrelsen för Konsertföreningen i Stockholm från 1950. År 1938 utsågs han till inspektor vid Sigtunasko-lan. hade samma uppdrag vid Nya elementar- skolan 1939—1950 och vid samrealskolan i Brännkyrka 1948—1958. Han tillhörde vidare direktionen över GCI 1939—1941, blev ordförande i Sveriges körförbund 1937 och i styrelsen för Intim musik 1950. År 1940 blev han ledamot av Musikaliska akademien och var dess preses sedan 1950. Om den bortgångne skrev professor Erik Wellander i Svenska Dagbladet bl. a.: ”Som pedagogisk ledare var Bror Jonzon full av allvar inför uppgiftens storhet men vidsynt och fördomsfri, besjälad av vördnad för seklernas arv men helt öppen för nya ideer och nya uppslag. En skapelse helt i hans anda är sålunda sångklasserna inom Stockholms skolväsen. I den svenska skolpolitikens allt överskuggande stridsfråga, den alltjämt olösta frågan om en-hetsskolans differentiering, utformade han det kompromissförslag, som blivit kallat Jonzon-linjen.” Wilhelm Kåge Keramikern professor Wilhelm Kåge avled den 25 november på Serafimerlasarettet i en ålder av 71 år. Han var i unga år målare och affischkonstnär och blev 1917 konstnärlig ledare vid Gustavsbergs porslinsfabrik, en post som han innehade till 1949. Han fick 1951 professors namn. Dr Gotthard Johansson avslutade en artikel i Svenska Dagbladet om den bortgångne konstnären med följande ord: ”När Wilhelm Kåge 1953 kunde visa resulta tet av sitt livsverk på en stor utställning i Nationalmuseum blev det en mäktig uppvisning, som inte bara speglade en hel epok i svensk konstindustri utan också vältaligt vittnade om den oförminskade skaparkraften, den suveräna behärskningen och otroliga mångsidigheten, den med åren endast stegrade intensiteten i detta livsverk. Då om inte förr blev det uppenbart, att Wilhelm Kåge inte blott var en av vår moderna konstindustris pionjärgestalter utan vår störste keramiske konstnär sedan 1700-talet.” 283