balettmiljö som iscensatts med påfallande kunnighet och god smak. Till årets smakfullaste hörde också sekelskifteskomedien Lustgården som går till hävderna som vår hittills mest lyckade färgfilm, utomordentligt omsorgsfull även i dekor och dräkter, en älskvärd pastisch med ovanliga hantverksmässiga förtjänster. I Gösta Gustaf-Jansons Pärlemor återgavs en annan tidsbild, 30-talets borgerliga Stockholm, med Inga Tidblad som lysande titelfigur och en ung skådespelares genombrott: Thommy Berggren, mer än lovande filmdebutant från Göteborg. Sent på året kom amerikanerna med ett glansnummer, Stanley Kramers Dom i Nürnberg, en icke autentisk men på delvis dokumentärt material rekonstruerad återgivning av rättegången mot Hitlers jurister, som imponerade lika mycket i sin filmdramatiska uppbyggnad som med sin hederliga och nyanserade genomlysning av problematiken. En flerfaldigt Oscar-belönad komedi av Billy Wilder, Ung-karlslyan, stod främst som briljant och långt ifrån menlöst muntrationsnummer men hade en kraftfull medtävlare i den saftiga återgivningen av Sinclair Lewis’ Elmer Gantry. Arthur Mil-lers moderna vildavästernfilm De missanpassade skall även ihågkommas, inte bara som Clark Gables sista utan som ett modernt drama med vida och intressanta perspektiv. Konventionellt men kraftfullt återberättades ett judiskt epos, Leon Uris Exodus, i Otto Premingers regi. Som en kontrast kan nämnas Anatole Litvaks elegant turnerade version av lättviktsromanen Tycker Ni om Brahms? av Frangoise Sagan, minnesvärd för samspelet mellan den mogna Ingrid Bergman och den charmerande ungdomen Anthony Perkins. Ett intresseväckande försök i en nyare, europeiskt färgad, stil var Ögat, en spegling av det amerikanska samhällets mångfaldiga avigsidor i en rotlös ung kvinnas upplevelser. Från England kom årets bästa och ärligaste kriminalfilm, Den kriminelle, och den strongaste äventyrsfilmen med Kanonerna på Navarone. Två anmärkningsvärda skildringar av allmängiltiga samhällsföreteelser redovisades i Lördagskväll och söndagsmorgon, behandlande en industriarbetares enkla vardag i en dyster avkrok, och I stället för kärlek, där huvudpersonen är en socialdemokratisk parlamentsledamot och framgångsrik streber. Sir Laurence Olivier glänste med sin utomordentliga skådespelarkonst i titelrollen i Osbornes Glädjespridaren. Den franska importen var som vanligt rikhaltig och rikt varierad från toppen till botten. Till de aparta hörde främst Alan Resnais’ I fjol i Marienbad, en monoton, till det yttre dekorativ kurragömmalek i ett gammalt bayerskt barockslott mellan två älskande som kanske, kanske inte träffats i fjol, i grunden ett spel på olika tidsplan och i själens hemliga landskap, artificiellt men suggestivt. André Cayatte stod för Krigsfångarna, en annorlunda krigsfilm med utpräglat tyskförsonlig tendens. Den s. k. nya vågen representerades bl. a. av Chabrols Snobbarna och Väninnorna, som dock knappast kunde mäta sig med hans tidigare, Truf-fauts Skjut på pianisten, en vemodig gangsterfilm, och Jean-Luc Godards deciderat obehagliga Till sista andetaget och lika deciderat uppsluppna En kvinna är en kvinna, båda ogenerat erotiskt poängterade. Några välgjorda kostymfilmer och en spirituell episodfilm om Fransyskan och kärleken kan också antecknas i årets franska marginal. Även Italien gjorde sig gällande i årets filmrepertoar. Roberto Rossellini kom tillbaka med en rikt nyanserad historia från kriget, Generalen, där Vittorio de Sica gjorde en lysande skådespelarinsats som hjälte mot sin vilja. Den sistnämnde segrade också som regissör med Moravias Två kvinnor, även denna med handlingen förlagd till krigsåren och med Sophia Loren som kraftfull kvinna av folket i centrum. Ytterligare krigsfilmer: Pontecorvos Kapo med Susan Strasberg i huvudrollen, en fånge i tonåren som demoraliserats och ”kommer sig upp” i koncentrationslägrets inferno, samt Det stora kriget, en skildring i samma bittert realistiska anda som På västfronten intet nytt. Mycken ära i pressen men föga resonans hos den stora publiken beskärdes den egensinnige Antonioni, Inga Tidblad och Thommy Berggren i ”Pärlemor”. 105