MODET Av ELISABETH FALK Redan under vårsäsongen började intresset för större vidd i nederdelen på plaggen ge sig till känna genom skärningar med en aning utställda våder, med infällda godeter både på snedden och plisserade eller med helveckning. Detta gällde både dräktkjolar, klänningar och kappor. En och annan antydan till svag klock förekom. Bysten var naturlig, midjan sällan markerad och ibland antyddes en låg midje-linje genom löst knutna skärp som vilade på höftbenskammen eller genom utanpåliv som nådde ungefär lika långt. Dräktjackorna följde samma tendens och hade blivit längre än förut. Grunda ringningar — djupast i ryggen vad aftonklänningarna beträffar — var det vanligaste, men i gengäld var modellerna ofta ärmlösa. Små obetydliga kragar eller inga alls och smala slag. Däremot fanns en antydan till något breddade axlar framför allt på överplaggen. En mjuk fladdrande stil karakteriserade i övrigt vårens mode, där caper, lösa våder och draperingar underströk mjukheten, som ytterligare framhävdes av de lätta material som i allmänhet använts. Färgerna var rena och ljusa med rosa och aprikos och alla deras mellan-toner som huvudfärger, mycket vitt och mer grått än beige. Vårens mönster låg mer åt det geometriska än åt det blommiga hållet, och förtjusande effekter hade åstadkommits med hjälp av prickar, Streck och fläckar. Blommönstren förekom oftast i varptryck, och det eftersträvade var en diffus, luftig, genomskinlig effekt. Rundade hattar i burk- eller störthjälmsform, sydvästinspirerade, men också raka modeller med stora brätten dominerade. Intressantast och nyast var dock efter alla säsonger med höga och stora hattar de små ofta snett sittande baretter som också visades. Stora knappar och breda stickningar var framträdande garneringar på vardagsplaggen och för exklusiva aftonklänningar hade strutsplymer, infärgade i exakt klänningens färg, fått en plats i solen. Stora örhängen konkurrerade med det tidigare intresset för stora halsband. Höstens visningar, där den inledda förändringen under våren fortsatt och blivit allt tydligare markerad, underströk att det var fråga om en årtiondeförändring och att den tidigare rektangulära silhuetten — om man tar det i stark förenkling — börjat övergå till en triangel. Nyast var de modeller som skurits med tyget på snedden och där klocken var mer eller mindre framträdande. I övrigt förekom skärningar med utställda våder i olika variationer. Jackorna uppvisade en lätt svängning även i ryggen, och en rymlig form av redingotkappor med vidd i nederdelen var påfallande ny. En annan tendens var att ärmarna gjordes smalare och längre och att omlottläggningar och snedlinjer favoriserats. I övrigt var bysten liten, axlarna normala, midjan på sin plats och inte speciellt markerad, ja ibland bortsmusslad. Höften markeras inte heller. En flytande linje från axel till kjolfåll karakteriserade 1961. De vida ringningar som tidigare säsonger lagt an på men som redan börjat krympa en aning under våren fortsatte att minskas och på en hel del överplagg slöt de ganska tätt till om halsen. I gengäld kunde de dras ned djupare framåt. Kragarna ersattes ofta av halsduks-arrangemang som ibland slängdes över ena axeln och hängde långt ned på ryggen. De stora kragar som förekom bestod mest av pälsverk — en ytterst populär garnering på alla slags plagg. Fantasibetonade caper eller slängkappor fanns också med. I de flesta fall var kapporna denna säsong hellånga. Jackor av olika typ, både korta svängda och höftlånga raka, förekom till alla slags plagg men till de klockade kjolarna eller vådkjolarna var det helt naturligt en svagt svängd jacka. I allmänhet gav höstmodet ett smalt och slankt intryck och modellerna hade ledig, bekväm stil. Överblusar eller utanpåliv kompletterade många modeller, både dräkter och aftonklänningar, där de hade samma svagt strutformade skärning som modellen i sin helhet. Kjollängden var hela året kort utan överdrift. Undantag förekom dock på de vida, korta aftonklänningarna som ibland lät se knät. För det mesta var dock aftonklänningarna korta fram och längre bakåt eller hellånga och de smala modellerna dominerade. En intressant längd gick inte fullt ned till fotleden. Lösa våder av alla slag förekom och ibland var dessa plisserade och gav ett luftigt, böljande och livfullt intryck när bärarinnan rörde sig, särskilt som de utförts i laméglittrande spetstyger. Strutsen var om möjligt ännu mer använd än under våren. Hattarna var stora och bulliga med pälskanter, ibland barettliknande och neddragna bakåt. Rött i alla nyanser var en dominerande färg, eljest höll färgskalan dova hösttoner i grågrönt, grönbrunt och brunt. 109