VÄGTRANSPORTERNA ÖKAR Av redaktör ROLF LINDQVIST Transporterna av gods på landsvägarna har under de senaste åren ökat avsevärt. Den senaste tioårsperioden har transportvolymen nära nog tredubblats. De preliminära siffrorna för 1961 visar också på fortsatt ökning. Som jämförelse kan nämnas att medan transportmängden på järnvägarna under åren 1950—■ 1960 var 30 milj, ton gods transporterades per landsväg i lastbilar 276 milj. ton. Här bör dock anmärkas att malmtransporterna inte är inräknade i järnvägssiffran. Behovet av stora lastbilar för ”dörr-till-dörr-transporter” har redovisats. I anslutning till dessa önskemål har också Scania-Vabis och Volvo tillverkat allt större och kraftigare lastbilar som kan förses med släp. Ja, man har t. o. m. från lastbilstillverkarsidan förklarat, att man är beredd att tillverka hur stora lastbilar som helst. Det som i dag hindrar dem från att göra ännu större lastbilar är egentligen endast de dåliga vägarna. En utredning om den icke yrkesmässiga last-bilstrafiken i vårt land har visat att de tyngre fordonsenheterna spelar den avgörande rollen när det gäller transportarbetet. Behovet av landsvägstransporter av inte minst oljeprodukter har klart ökat och den tydligt hämmande faktorn i dagens läge är bristerna i vägnätet. Från Sveriges industriförbunds sida påpekade man också hos kommunikationsministern att det är nödvändigt med en upprustning av vägnätet i enlighet med de av Väg och vatten framlagda planerna. Utbyggnaden av vägnätet är vidare en förutsättning för att transportkostnaderna skall kunna hållas rimligt låga. Och låga transportkostnader innebär att den svenska industriens konkurrenskraft kan bibehållas på den svenska och internationella marknaden. Industriförbundet säger också att om en upprustning av vägarna inte sker försvåras inte bara en ekonomisk planläggning inom själva vägbyggnadsverksamheten utan också planeringen inom många företag som är beroende av vägarna för sina transporter. Den under 1961 synnerligen omfattande landsvägstrafiken med lastbilar innebar för bilismen som helhet ingen påtaglig störning. Detta konstaterande kan förefalla oriktigt med hänsyn till de ofta redovisade trafikbesvären särskilt inom tättbebyggda områden samt på de mindre vägarna. Emellertid är det så att last-bilsförarna i stor utsträckning kör under låg-trafiktid. Vidare får de sedan hösten 1961 sär skild trafikutbildning i Biltrafikens arbetsgivar-förbunds regi. Som ledare vid kurserna fungerar intendent Lars-Erik Freeman. Förbundet tillhör SAF. I kurserna ingår teoretisk och praktisk körutbildning, kundservice, trafiksäker-hetsutbildning m. m. Här bör också påpekas att lastbilsförarna under året i olika dags-, vecko- och facktidningar fått mycket höga betyg för sin körning. Trots alla säkerhetskontroller inträffade under 1961 en rad s. k. släpvagnsolyckor som blev föremål för utredning. Experter konstaterade att det uppstått bristningar i godset i kopplingarna mellan dragvagn och släpvagn. Dessa sprickor var vanligtvis inte synliga för blotta ögat. Vid rutinkontroller av förarna själva och/ eller polis- och besiktningsmän upptäcktes inte felen. Nya kontrollmetoder planeras dock liksom nya kopplingsanordningar. Slutligen kan nämnas att vi i landet 1961 hade ungefär 120 000 lastbilar. Enligt en prognos beräknas år 1975 det totala godstransportbehovet vara c:a 40—50 milj, tonkm. Mellan 50 och 75 proc, av dessa transporter beräknas då komma att utföras på landsvägarna. Siffrorna bygger på tillgängliga uppgifter hösten 1961. Redan 1950 kunde man ana denna utveckling hos industrierna och näringslivet i övrigt. Full bekräftelse har alltså kommit. Lastbilarna har i ökad utsträckning fått ersätta älvarna som timmertransportörer. Därmed har man vunnit tid. Bilarna kan transportera året runt. 157