STATLIG POLIS Av redaktör SUNE OLSSON Den största och mest genomgripande reformen inom det svenska polisväsendet sedan dess tillkomst fick form och innehåll under sommaren. I juli överlämnade ”1957 års polisutredning” sitt principbetänkande till inrikesministern och det var en enhällig utredning som konstaterade att polisen bör förstatligas. Men man nöjde sig inte därmed utan drog slutsatsen att en väsentlig omgestaltning av polisväsendet är erforderlig om man skall nå målet: en effektiv och smidig organisation. Bakom den slutsatsen låg en granskning av polisen i dess nuvarande utformning. Man fann visserligen förtjänster men också åtskilliga brister. Samhällsutvecklingen, inte minst motorismen och den stegrade brottsligheten, har gjort att dessa brister kvarstår trots under 50-talet vidtagna partiella reformer, menade utredningen. Polisen som helhet motsvarar inte nutida krav på effektivitet. Den har visat sig för svag för att kunna möta den ökade brottsligheten. Samtidigt konstaterade utredningen det nära sambandet mellan polis- och åklagarväsendet. Förslaget om förstatligande kom sålunda att omfatta även åklagarväsendet i den mån det fortfarande är kommunalt samt städernas exekutionsväsende. Som centralt organ för riket i den nya polisorganisationen har utredningen föreslagit en ”statens polisinspektion” med en överinspektör som chef. Dess verksamhet blir inspekterande, samordnande och rådgivande men endast i vissa speciella fall ledande. Dessutom får inspektionen administrativa och organisatoriska uppgifter. I regionalplanet ersätts de nuvarande landsfogdarna med polisdirektörer. Eftersom central organet inte får direktivrätt blir polisdirektörerna högsta polischefer i normalfallet och därmed något av den statliga polisorganisationens nyckelmän. Tyngdpunkten i organisationen ovanför lokalplanet kommer således att läggas till dem och till de myndigheter de sorterar under — länsstyrelserna och i Stockholm ÖÄ. De mest genomgripande förändringarna sker emellertid lokalt. Nuvarande 585 polisdistrikt kommer att ersättas av 111 stora distrikt om utredningens förslag accepteras. Varje distrikt har tänkts bestå av en större tätort, i regel en stad, som centralort och omgivande landsbygd med huvudstyrkan förlagd till centralorten. Lokal polischef blir en polismästare, underställd länspolischefen. Polischeferna i de tre största städerna undantas emellertid och blir själva polisdirektörer i likhet med landsfogdarna. Problemet med de blandade polischefs- och åklagartjänsterna har också diskuterats av utredningen, som kommit fram till att tjänsterna bör skiljas åt i vissa län och i de större lokala polisdistrikten. Begreppen stadsfiskal och landsfiskal vill utredningen avskaffa. ”Renodlad” åklagare, som alltså inte samtidigt är polischef, kallar utredningen statsåklagare på länsplanet, distriktsåklagare när det gäller en lokal befattningshavare. Kostnaderna för ett förstatligande efter dessa normer beräknas uppgå till omkring 270 milj, kr. årligen, varvid 50 milj. kr. utgör uppskattade pensionskostnader. Under en övergångstid av fem år efter förstatligandet föreslås kommunerna utge viss ersättning till staten. Remisstiden utgick den 15 november och en principproposition väntades redan till vårriksdagen 1962. ligande. Ur både utrymmes- och trafiksynpunkt befanns Sabbatsbergsområdet mindre tjänligt. En statlig kommitté förordade efter granskning av olika alternativ att i stället S:t Görans sjukhus skulle utbyggas till undervisningssjukhus. Stockholms stads sjukvårdsmyndigheter hade hellre sett ett sådant sjukhus förlagt till En-skede-Dalen, där staden av regionala skäl ändå måste bygga ett nytt sjukhus. Karolinska institutet reste emellertid invändningar mot förläggande av läkarutbildning dit. Som skäl angavs bl. a. för stort avstånd till Norrbacka-området, där institutets kliniker och övriga institutioner är belägna. Man enades mot årets slut om att förorda alternativet S:t Göran, som avsågs vara klart under senare delen av 1970-talet, varvid Serafimerlasarettet skulle nedläggas. 192