gen och utrustningen av den moderna hjärtkli-niken, som senare besökts av en jämn ström utländska gäster och som fått tjäna som förebild på andra håll. År 1946 fick han även professors namn. Tidigt kom Nylin att intressera sig för bestämningar av blodströmmens omfattning och de faktorer som påverkar den. Han iakttog här ett samband mellan den blodmängd, som hjärtat för varje slag driver ut, och hjärtats egen volym. Vid stegring av blodströmmen kvarstan-nar mer blod vid slutet av varje hjärtslag och därigenom sättes hjärtat i stånd att utföra det ökade arbetet. Under senare år kom Nylin in på studiet av blodströmmen genom hjärnan, och här utarbetade han under sina sista år en ny metod, avsevärt överlägsen tidigare använda. Ett flertal undersökningar av hjärncirkulationen hann han att tillsammans med en rad medarbetare publicera. De har bl. a. visat förändringar i hjärnans blodförsörjning vid en del fall av mentala rubbningar. Den stora uppmärksamhet dessa undersökningar väckt visas av att från amerikanskt håll över en halv miljon kr. ställts till förfogande för deras fortsättande. Om ovanlig uppskattning vittnade även den internationella festskrift Nylin fick mottaga vid sin 6O-årsdag. Erik Wettergren Förre chefen för Nationalmuseum, dessförinnan chef för Dramatiska teatern, överintendenten fil. dr Erik Wettergren avled den 10 juli på Uddevalla lasarett efter ett olycksfall. Han hade tre dagar tidigare fallit i en trappa i sitt sommarhem utanför Uddevalla och fått så svåra skallskador att han medvetslös fick föras till lasarettet, där han dog utan att ha återfått medvetandet. Om Erik Wettergren skrev i Svenska Dagbladet fil. dr Gotthard Johansson bl. a.: ”Vid den stora brytningstiden inom Svenska slöjdföreningen efter Stockholmsutställningen 1930 återvände han som ordförande till den valplats, där han gjort sin verkligt stora och banbrytande insats under ett tidigare årtionde, under den vårbrytningstid för svensk konstindustri, som fick sin första stora manifestation i den nu nästan legendariska utställningen i Liljevalchs 1917. Han kvarstod på ordförandeposten under mer än ett decennium, men hans stora intresse åtminstone under första delen av denna period gällde teatern. Under sex år, från 1928 till 1934, var han chef för Dramaten, men själva teaterintresset gick längre tillbaka. Redan som ung amanuens i Nationalmuseum hade han under ett par års tjänstledighet (1911 —1913) prövat sin lycka som skådespelare vid Intima teatern. Under en lång tid var han intendent för Nationalmuseums konstslöjdsavdelning och 1942 blev han överintendent och chef för museet, i vilken funktion han kvarstod till 1950. Dessa åtta år blev ett lysande kapitel i både museets och museichefens historia. Det under kriget evakuerade museet blev skådeplatsen för en lång rad tillfälliga utställningar av högsta internationella klass. Förutsättningarna låg visserligen i tidsförhållandena, men Erik Wettergren utnyttjade dem på ett sätt som gjorde museet till den självskrivna centralpunkten i svenskt konstliv. Pensionsåldern blev för honom ingen vilotid. En av sina mest betydelsefulla insatser gjorde han som initiativtagare till Nordiska konstförbundet och som mångårig ordförande i dess svenska sektion. Både i tal och skrift var han en vältalig representant för svenskt konst-och kulturliv, oratoriskt elegant men samtidigt artistiskt sparsmakad och träffsäker.” Minnesord återgavs i Svenska Dagbladet även av professor Ragnar Josephson, tidigare chef för Dramatiska teatern, och av chefen för Nationalmuseum överintendent Carl Nordenfalk. Gustaf Andersson Förre landshövdingen i Kopparbergs län, förutvarande statsrådet Gustaf Andersson i Ra-sjön avled natten till den 12 november på Falu lasarett vid 76 års ålder. ”Han hade det politiska intresset i blodet”, skrev dr Ivar Anderson bl. a. i Svenska Dagbladet vid budskapet om hans död. ”Att han blev statsråd och landshövding var en logisk följd av hans ställning i riksdagen och i folk partiet, vars ordförande han var under åren 1934—1944. När samlingsregeringen bildades i december 1939 var Rasjön som folkpartiets ledare en självskriven regeringsledamot. När han 1944 lämnade sin plats i regeringen och parti-ledarskapet till Bertil Ohlin var det naturligt, att han tog emot erbjudandet att bli landshövding i sin fäderneprovins. Hans frisinne var av C. G. Ekmans märke, 278