Elmer Diktonius G. O. Rosetiqvist Eero Saarinen 30 år och var vid sin död alltjämt ordförande i direktionen. Mer än den förnämliga titeln bergsråd, som han fick på sin ålderdom, satte han nog värde på den hedersdoktorsgrad som Åbo svenska akademi förlänade honom för hans kulturella insatser. Han var en av akademiens stöttepelare, räddade Svenska teatern i Helsingfors från att läggas ned och gjorde en lyckad ombyggnad av den samt gav även frikostiga bidrag till Finska folkteatern. Tidigt började han älska den antika kulturen och skrev även det medeltida legendspelet Vallis gratiae 1922, vilket uppförts i Helsingfors och Stockholm. Vidare grundade han den stiftelse som hade till uppgift att i Rom upprätta Finlands romerska institut och tack vare honom kunde institutet förvärva den underbara Villa Dante på Janiculum. Han var en tid även riksdagsman, och då liksom som tidningsman var han en medelvägens man. Viljan att utjämna i stället för att skärpa motsättningarna, de nationella såväl som de partipolitiska, lade han i dagen som ledamot av Svenska folkpartiets riksdagsgrupp. Där gick han åtskilliga gånger sin egen väg, alltid undvikande vad som syntes honom vara ”ytterlighetspolitik”, mera benägen för samarbete än för strid. Hans inflytande var stort, han var inte bara den mäktige tidnings-kungen utan en klok, erfaren och resonabel man. Gary Cooper Den amerikanske filmskådespelaren Gary Cooper avled av cancer i sitt hem i Hollywood den 13 maj, 60 år gammal. Han var i över två årtionden en av Amerikas över hela världen mest uppskattade filmartister. Han var född i Montana och började sin filmbana som ”stuntman” där han störtade med hästen i otaliga cowboyfilmer i början på 20-talet. Sin första småroll fick han 1925 i en Tom Mix-tvåaktare om landsvägsrövaren Dick Turpins äventyr, och 1928 fick han sitt egentliga genombrott med flygfilmen När syrenerna blomma. Ett andra genombrott blev Marocko 1930, där han spelade mot Marlene Dietrich. Sedan följde den långa raden av kända succeer som En bengalisk lansiär, Klockan klämtar för dig och Högt spel i Saratoga m. fl. Om Cooper skrev Marianne Höök i SvD vid hans bortgång bl. a.: ”Han hade en pojksjäl, det var väl hemligheten med honom. En ren, enkel, hygglig, varm pojksjäl. Borttappad i en vrång värld, för hederlig för en tillvaro som inte ger plats för hederliga människor klev han i cowboystövlar genom sina filmer. Hans blyga leende var en ridå som gick upp för en scen föreställande skapelsens morgon då allt var rent och dagg-friskt och människan barnslig och god. Han var den inkarnerade, hederlige amerikanen, pionjärtidens idealman, för god för en ond, anfrätt, sofistikerad värld. Men han var mer än så. Kvinnor älskade honom för att han samtidigt var sonen, tafatt och hjälpsökande, och mannen, bragdernas man, hövisk, trygg, respekterande kvinnan på pionjärtidens vis. Mest var han kanske sonen, han appellerade till moderlighet både hos kvinnor och män, den store snälle jättegossen, som när han äntligen blev retad slog ned fienden med vänster hand. Han var helt och hållet en personlighetsskåde-spelare, han spelade aldrig annat än Gary Cooper. Och det räckte för oss.” 299