Waerns öde undergick ingen förändring, han var och förblev diskvalificerad. Ett tragiskt öde drabbade Europamästaren Owe Jonsson, som blott någon vecka efter sin vackra seger i Belgrad omkom vid en bilolycka, där han själv satt vid ratten. A-landskamperna resulterade så här med svenska siffrorna nämnda först: Mot Norge i Oslo 125—87. Mot Italien i Stockholm 116—96. Mot Finland i Helsingfors 190—219. Mot Östtyskland i Stockholm 91—119. Owe Jonsson blev i EM i Belgrad vår ende guldmedaljör, Stig Pettersson i höjdhopp vår ende silvermedaljör, det var allt vi orkade med i medaljväg. Men långa stafettlaget blev fyra och satte ett ståtligt rekord med 3.07,7 — 46,9 per man — och i korta stafetten noterade vår kvartett 40,1 som dock icke räckte till finalen. Nytt svenskt rekord blev det också på 400 meter, där Hans-Olof Johansson löpte på 46,7, som dock ej räckte för finalen. De goda gångarna John Ljunggren och Lennart Back klarade båda en femteplacering. I nationstabellen fick vi nöja oss med 9:e plats. Svensk tennis hade en stor säsong, kanske sin allra största. I Båstad spelades stortennis praktiskt taget hela juli månad. Kulmen nåddes vid dubbelmatchen i Davis cup mot Italien, då publiken med konungen i spetsen greps av en rent sydländsk begeistring och stormade banan efter Jan-Erik Lundqvists och Ulf Schmidts sensationella seger. Miljonen tittare såg det märkliga skådespelet. Tyvärr kunde det svenska paret icke sätta pricken över i:et i interzonfinalen i Mexico City. Om det var klimatsjuka, höjden över havet, 2 270 meter, underskattning eller otur, därom kommer väl tennisexpertisen att tvista i många år framåt. Mexiko vann med 3—2, slog sedan Indien och spelade slutligen finalen i Brisbane i Australien och förlorade med 0—5. Fotbollsåret 1961 hade slutat med VM-skrällarna i Bern och Berlin. År 1962 började med en magnifik seger över Tjeckoslovakien — 3—1 på gamla Ullevi i Göteborg — ett resultat som småningom framstod som en sensation, då tjeckerna gick till finalen i VM i Chile, där vi inte fick vara med. I stort sett hade fotbollen ett gott år, särskilt i betraktande av att sådana världsstjärnor som Kurt Hamrin, Agne Simonsson, Torbjörn Jonsson och Rune Börjesson hade sin verksamhet förlagd till andra länder. Årets bästa match spelades mot Danmark — 4—2 på Råsunda — och senhöstens turné i Fjärran östern med ett ytterst reservbetonat lag gav ett facit som var minst sagt överraskande: 11 vunna matcher och en oavgjord, den oavgjorda utkämpad i Tokio mot det med landslagsspelare förstärkta ryska laget Dynamo. I Chile försvarade Brasilien sitt världsmästerskap från Stockholm 1958. Den stora överraskningen var Tjeckoslovakiens lag, som nådde finalen men där förlorade med 1—3. * Årets stora debatter gällde framför allt Dan Waern, som vid kongressen i Belgrad i septem- Ulf Schmidt och Jan-Erik Lundqvist omfamnar varandra efter ”årets match” i Båstad, dubbelmatchen mot Italien i Davis cup. 263