vald Höjer ett starkt intresse för universitetsväsendets utveckling och han hade sällsynt god kännedom om den mångfald författningar som reglerar den nutida universitetsverksamheten. Han hade tillika den ännu värdefullare förmågan att tolka och tillämpa författningarna på ett klokt och ändamålsenligt sätt. Inte minst ägnade han omsorg åt universitetets betydelse fulla internationella förbindelser och åt de internationella kurser som under universitetet sedan en lång följd av år bedrivits med knappa resurser men med ett ständigt stigande antal utländska studenter.” Stockholms universitet inrättade till Tor vald Höjers minne en fond med syfte att främja historievetenskaplig kontakt med utlandet. Arvid Rune st am Förutvarande biskopen i Karlstads stift Arvid Runestam avled den 11 oktober i en ålder av 75 år. Han hörde från början till Einar Bil-lings nära lärjungekrets och deltog i där pågående Lutherstudier. Det gällde den kristna friheten och det kristna kärleksbudet, och det objektiva och det subjektiva i kristendomen. Som själasörjare ville han föra evangeliet in i nutidsmänniskans situation och där finna den rätta anknytningen. I den aktuella kulturdebatten var han en orädd deltagare. Han har bl. a. skrivit om kristendomen och den materiella nutidskulturen, om psykoanalysen, om befolkningspolitiken och om äktenskapets etik. I Värmland var han en sällsynt inspirerande stifts-ledare, men hans intresse och arbetshåg sträckte sig långt ut över stiftsgränserna. Arvid Runestam blev 1923 professor i dogmatik och moralteologi i Uppsala. År 1937 blev han biskop i Karlstad och stannade där till 1956, då han som emeritus bosatte sig i Uppsala. Han var teologie hedersdoktor i Greifswald, Paris och Rock Island och har utgivit ett stort antal verk. Emil Sandström Förre justitierådet Emil Sandström, f. d. ordförande i Svenska röda korsets överstyrelse och f. d. president i Rödakorsföreningarnas förbund, avled i Stockholm den 6 juli vid 75 års ålder. Han blev hovrättsråd i Göta hovrätt 1922, revisionssekreterare 1925, härdshövding i Sollentuna—Färentuna domsaga 1930, justitieråd 1931, ledamot av lagrådet 1936, ordförande i arbetsdomstolen 1929—1931 och chef förflykt-kapitalbyrån 1946. Han blev ordförande i Svenska röda korsets överstyrelse efter greve Folke Bernadottes död 1948 och kvarstod till 1960 och var åren 1950—1959 president i Rödakorsföreningarnas förbund. Han fick 1960 den förnämliga utmärkelsen Illis quorum i 18:e storleken. Emil Sandströms minne tecknades i Svenska Dagbladet av hans båda efterträdare som ordförande i Svenska röda korset fru Clare Nordenson och Erland von Hofsten, den förstnämnda vice ordförande i sex år under Sandströms ordförandetid. Fru Nordenson skrev bl. a.: ”Vi finner Emil Sandström i det första rent humanitära uppdraget såsom ordförande 1943—1945 i Internationella röda korsets och Svenska röda korsets Greklandshjälp. De många internationella uppdrag som följde gav honom en rik och djup livserfarenhet, en förtrogenhet med livets brutala sidor, med våld och lidande, vilken kunnat resultera i hårdhet och cynism. Intet var dock mer främmande för Emil Sandströms personlighet. Hans arbete i Röda korset präglades av varmhjärtenhet och en hängiven tro på Röda korsets ideal och på möjligheten att förverkliga dem även i den hårda verklighet som ofta gjorde arbetet tungt och till synes resultatlöst. För Svenska röda korset betydde Emil Sandströms ordförandetid på många områden en viktig utveckling. Förståelse för nödvändigheten att få med alla kategorier i samhället, att vidare utveckla de sociala insatserna vid sidan av uppgifterna som frivillig försvarsorganisation, präglade hans ledning.” Hr von Hofsten skrev bl. a.: ”När Emil Sandström 1943 ombads att överta ledningen för den internationella kommission som skulle genomföra hjälpen till det svältande och ockuperade Grekland tvekade han ej trots att uppdraget innebar hart när oövervinneliga svårigheter. Denna Greklandshjälp, den största humanitära aktion som någonsin förekommit, genomförde han med stor framgång. Han hade där användning för all den diplomati och fasthet han besatt i så rikt mått och han visade också prov på det personliga mod, den varmt humanitära inställning till lidande människor och den anspråkslöshet och vänlighet som i så hög grad kom att prägla hela hans livsgärning.” 291