och att resultatet av dessa kontakter med De sju på högsta nivå skulle vara vägledande för övriga Sjustater. De rent tekniska förhandlingarna i Bryssel hade under 1962 drivits så långt, att andra hinder än rent politiska inte skulle kunna finnas för ett brittiskt inträde. Redan vid sin första presskonferens i januari 1963 klargjorde de Gaulle att Frankrike icke skulle tillåta Storbritanniens inträde i De sex. Presskonferensen sammanföll för övrigt med statsminister Erlanders officiella besök i Paris. Reaktionen i Efta Även om förhandlingssammanbrottet i Bryssel inte kom som en alldeles oväntad överraskning, så skapade det omedelbart en handelspolitisk situation som var svår att överblicka. Att de Gaulles veto ställde nya brittiska försök att nå medlemskap i EEC på relativt lång framtid ansågs givet. Men inom Efta rådde uppenbarligen bekymmer för Danmark och Österrike, de två Sjustater för vilka ett utestängande från EEC-marknaden skulle medföra stora svårigheter. Efta-ländernas ministerråd kallades till sammanträde i Geneve 18 februari och marknadspolitiken blev också ett av huvudämnena vid Nordiska rådets överläggningar i Oslo den 16—22 februari dit en rad Efta-ministrar anlände direkt från Genève. Både i Genève och i Oslo var inställningen i stort sett densamma. Utan att förvandla det europeiska frihandelsområdet till en kamporganisation med spets mot EEC skulle Efta stärkas. I Genève och Oslo framhölls också att man inom de andra Sjustaterna hade anledning att beakta vissa svårigheter bl. a. för Danmark i samband med den snabbare tull-sänkningstidtabell som Efta hade under utarbetande. Från dansk sida krävdes tillmötesgåenden av främst Sverige och Storbritannien på jordbruksområdet. Inför Eftas ministermöte i Lissabon i slutet av maj inleddes också bilaterala förhandlingar vid vilka bl. a. Sverige och Danmark nådde en preliminär överenskommelse. I samband härmed framkom att det i Kung-älvsavtalet 1959 förelåg en förtrolig protokollsanteckning, som gav Danmark vissa favörer och som aldrig underställts riksdagen. Snabb tullsänkning Ministermötet i Lissabon blev en stor framgång för Efta. Sjustaterna enades om att alla industritullar inom frihandelsområdet skulle avskaffas till den 1 januari 1967. I realiteten innebär det att Sverige denna dag går in i en ”hemmamarknad” för dessa produkter med 90 miljoner invånare. Den första 10-procentiga tullavvecklingen enligt den nya tidtabellen utsattes till den 1 januari 1964. En lika stor reduce ring skall ske 31 december 1965 och 1966, varefter tullarna helt reduceras genom en 20-pro-centig avveckling vid årsskiftet 1966/67. Efta hade därmed hunnit ett steg längre än EEC, som vid denna tidpunkt inte hade sin slutliga tullsänkningsplan fastslagen. I Lissabon ersattes också den hemliga dansksvenska jordbruksöverenskommelsen med en ny, som togs av höstriksdagen. De neutralas ställning Vid ett besök i Sverige i maj tog dåvarande västtyske ekonomiministern, sedermera förbundskanslern, Ludwig Erhard upp marknadspolitiken vid ett med intresse motsett föredrag. Han berörde härvid de neutrala Efta-ländernas problem och fann det orimligt att det inte skulle kunna gå att finna en form för deras anknytning till EEC. Erhard vägrade att be trakta förhandlingssammanbrottet i Bryssel annat än ”som en paus” på vägen framåt. Han betonade, att den ”europeiska andan och den tekniska utvecklingen” kommer att spränga hindren för vidare integration. EEC får inte beteckna slutet utan den första impulsen. Det får inte kapsla in sig utan måste sträva ut mot Europa. ”Ett av de tre stora” I samband med att Eftas ministerråd sammanträdde i Stockholm i september talade dåvarande brittiske vice utrikesministern Edward Heath vid ett möte i Konserthuset om integrationsfrågans läge. Även om ett nytt broslag-ningsförsök mellan De sex och De sju inte låg 184