Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK GUSTAV GEIJER
Då grep mig det forna osynliga band,
mig lockade böljornas ras.
Jag strödde mitt zuld över städer och land
och slog min krona i kras
och, fattig som förr, med ett skepp och ett svärd
emot okända mål drog i vikingafärd
uppå havet.
Som vinden fria, vi lekte med lust
på fjärran svallande sjö.
Vi människan sågo på främmande kust
på samma sätt leva och dö.
Bekymren med henne städs bosätta sig,
men sorgen hon känner ej vikingens stig
uppå havet.
Och åter bland kämpar jag spejande stod
efter skepp i det fjärran blå.
Kom vikingasegel, då gällde det blod;
kom krämarn, så fick han gå.
Men blodig, är segren den tappre värd,
och vikingavänskap den knytes med svärd
uppå havet.
Stod jag mig om dagen å gungande stäv,
i glans för mig framtiden låg.
Så rolig som svanen i gungande säv
jag fördes på brusande våg.
Mitt var då vart byte, som kom i mitt lopp,
och fritt som omätliga rymden mitt hopp
uppå havet.
Men stod jag om natten å gungande stäv
och den ensliga vågen röt,
då hörde jag nornorna virka sin väv
i den storm genom rymden sköt.
Likt mänskornas öden är böljornas svall;
bäst är vara färdig för medgång som fall
uppå havet.
70
30
85
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
