Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESAIAS TEGNÉR 61
sällspord framgång och uppmuntran. Allt oftare och allt
rikare klingar också hans lyra, och han blir snart hela
landets älsklingsskald. År 1817 håller han vid
reformationsfesten sitt berömda jubeltal, det kanske yppersta å
svenskt språk, tankerikt, uddigt, bländande, och 1818
inväljes han i svenska akademien.
I ovannämnda tal liksom ock senare i sin "Epilog vid
magisterpromotionen 1820” utvecklar Tegnér sin
ståndpunkt till tidens strömningar och särskilt till den i Sverge
pågående litterära striden mellan romantiken och den
akademiska riktningen. Han framhåller bådas ensidiga
överdrifter, icke minst fosforisternas brist på klarhet i tanke
och uttryck, men hans egen diktning visar dock tydlig
påverkan från romantiken, och ditåt drogs han ock av sin
naturliga läggning. Han kan sägas sammansmälta detta
romantiska drag med ett klassiskt, och särskilt torde hans
förtroliga bekanskap med den grekiska forntidens litteratur
varit av betydelse för formskönheten och klarheten i hans
skaldskap. Men dess mest utmärkande drag är dock det
nationellt-fosterländska, den äktsvenska stämning, som
vilar över allt Tegner skrivit. Hans språk äger en
bländande glans och en rikedom på praktfulla, snillrika bilder.
Mest bekant av alla hans dikter är ”Frithiofs saga”, vars
ljusa hjältegestalt i så mycket bär skaldens egna drag.
Tegnér kallades 1824 till biskop i Växiö, och de nya
olikartade åligganden, detta ämbete medförde, verkade
hämmande på hans diktning. Därtill bidrog ock en svår
inre kris, som skalden vid denna tid genomgått. Dock
förmådde han ännu skapa sådana mästerverk som sången
"Vid svenska akademiens femtiaära minneshögtid”,; ett
praktstycke av oratorisk poesi.
Det i hans släkt ärftliga svårmodet slog 1840 ut i full
sinnessjukdom. Han sökte bot å en utländsk vårdanstalt
och blev också så pass återställd, att han redan följande
år kunde återupptaga sin ämbetsutövning, men hans kraft
var för alltid bruten. Ett slaganfall 1844 förebådade att
döden icke var långt borta, och den 2 november 1846 drog
den trötte sångaren sin sista suck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
