- Project Runeberg -  Svensk diktning : Selections from Swedish poets with brief monographies ; notes and vocabulary / Vol. 1. Dahlin - Stagnelius /
64

[MARC] With: Jules Mauritzson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

64 ESAIAS TEGNÉR

SÅNG TILL SOLEN.

Dig jag sjunger en sång,
du högtstrålande sol!
Kring din konungastol
djupt i blånande natt
har du världarna satt 5
som vasaller. Du ser
på de bedjande ner,
men I ljus är din gång.

Se, naturen är död!
Natten, vålnaders vän, 10
på dess bleknade prakt
har sitt bårtäcke lagt.
Mången nattlampa ser
uti sorghuset ner.

Men du stiger igen 15
utur östern i glöd.

Som en ros ur sin knopp
växer skapelsen opp:

den får liv, den får färg;
men du nedblickar glad 20
på de gnistrande blad,

på de flammande berg.
Livets rinnande flod,

som var frusen och stod,

nu framsorlar han mild 25
med din vaggande bild,

tills du nedblickar sval

mot den västliga sal,

där för anande hopp,

där för uttröttad dygd = 30
till de saligas bygd

springa portarna opp.

O, du himmelens son,
vadan kommer du från?

Var du med, var du med, 35
då den Evige satt

och i ljusnande natt

sådde flammande säd?

Eller stod du kanske

vid hans osedda tron 40
— över världen står hon —
att som ängel tillbe,

tills du stolt ej fördrog,

vad från tronen befalls,

och han vredgad dig tog 45
över strålande hals

och dig hov med förakt

som en boll i det blå

att förkunna ändå

hans förnekade makt? 50
Därför ilar du än

så orolig, så snar;

ingen tröstande vän

bjuder vandraren kvar.
Därför ännu ibland 55
drar du skyarnas dok

över kindernas brand;

ty du sörjer den dag,

då dig hämnaren vrok

ur sitt heliga lag 60
och du föll från hans knän
uti öknarna hän.

Säg mig, blir du ej trött
på din ödsliga gång?
Blir ej vägen dig lång, 65
som så ofta du nött?
I mång tusende år
har du kommit igen,
och dock gråna ej än

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 17 11:18:19 2024 (www-data) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svdikt/1/0068.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free