Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 GUSTAV FRÖDING
Djurgården i Stockholm. Där slog den 8 februari 1917
befrielsens timme för hans flämtande ande.
Under oerhörd tillslutfing och allmänt deltagande
firades hans begravning. Blommor hade sänts till båren av
Sverges konung och drottning, av Uppsala och Lunds
universitet, av svenska akademien och ett nära nog oräkneligt
antal korporationer och enskilda. Jordfästningen
förrättades i Klara kyrka av numera ärkebiskopen Söderblom i
närvaro av så många, som denna huvudstadens: största
kyrka kunde rymma. Tusentals stodo utanför, och i
hundratusen räknades de, som kantade gatorna, där liktåget
skred fram. På extratåg fördes sedan skaldens stoft till
Uppsala. Och på dess gamla minnesrika kyrkogård lades
det till vila vid facklors fladdrande sken och under det
studentfanorna sänktes till en sista, stum hyllning.
Frödings tidigare dikter uppenbara en rik humor, en
sällsynt iakttagelseförmåga och gestaltningskraft och en
förbluffande teknisk skicklighet, som med det skälmskaste
behag övervinner alla svårigheter. Senare — kanske delvis
på grund av sin sjuklighet — drogs han alltmera till det
bisarra och tungsinta, och hans dikt omfattar de mest
skittande sinnestillstånd : sorgslös ungdomsglädje, stolt patos,
grubblande allvar, svårmod, hån och satir. Hans
skaldskap är ett av dem, som mest bidragit till den svenska
diktkonstens psykologiska fördjupning.
I formellt hänseende har Fröding en alldeles särskild
betydelse. En fenomenal virtuvositet i det språkliga
uttrycket har låtit honom uppnå de största verkningar genom
suggestivt ordval och en nära nog enastående rytmisk
fulländning. Han ägde absolut suveränitet över rimmens
ostyriga skara, och hans öra var särskilt känsligt för ordens
välljud och klang. Trots ett outtröttligt medvetet arbete
på formen och trots alla nybildningar både i fråga om ord
och versmått, förlorar hans stil aldrig sin enkelhet och
naturlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
