Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Änskönt Ständerne, på den senast
hållne Riksdagen beviljat lån af allt umbärligt
silfver i kyrkor och kloster till Rikets
utblottade skatt-kammare, vägrade likväl
Biskopen i Linköping att utlämna denna så
kallade kyrkans heliga egendom. Konungen
hotade, och man blef nödsakad att lyda. Men
nu mera började hans ovänner att anlägga
farliga stämplingar emot honom. Biskop
Sunnanväder i Westerås retade många till
uppror, under föregifvande, att Gustaf, på
orätmätigt sätt utträngt Sturiska Husets
afkomlingar från Svenska thronen, samt att
han plundrat kyrkor och kloster.
Erke-Biskop Knut i Upsala förenade sig med den
förre. Efter anstäld laglig undersökning,
blefvo begge afsatte från sina embeten[1].
Erke-Biskops embetet uppdrogs åt Johannes
Magnus, som var född Svensk, Påfviska
Hofvets Prelat och hittils dess Legat i Sverge,
hvilken äfven visat sig vara Konungen
tillgifven. Då regerande Påfven Adrian
bekräftade det nya valet.
Ibland Rikets öfrige Präster voro
Dominicaner-munkarne, hvilka utgjorde den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
