Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TOBIE COMED1A.
169
Denna komedi kan lika litet som öfriga dramer från
denna tid ur strängt konstnärlig synpunkt sägas ega
särdeles stort värde. Luthers omdöme oförtalad t, så är sjelfva
ämnet icke synnerligen dramatiskt; ingen kollision, ingen
handling ligger i detsamma, det saknar äfven nödig
dramatisk enhet, i thy att det kan bero på olika uppfattning,
huruvida fadren eller sonen är hufvudpersoneu. För
behandlingen af detta ämne har författaren ej lärt mycket
af sin Terentius. Väl har man här en aktindelning, och
den gjord med god urskiljning; men då sceuindelning
saknas, så löper inom de särskilta akterna allt tillsammans
i en oordnad massa. En indelning i scener tvingar till
en viss gruppering af ämnet och gör någon plananläggning
nödig; men om någon sådan är icke fråga här, der
bibeltexten följes vers efter vers och någon sjelfständig
anordning af enskiltheterna icke förefinnes. Då det sålunda är
en episk berättelse, som i denna komedi blott omsättes i
dialog, så står det episka qvar, trots den skenbart
dramatiska formen, och styckets komposition påminner derföre
vida mera om mysterierna än om antikens drama. Detta
visar sig bland annat uti det obesvärade sättet att
handtera tid och rum. Såsom vi ofvan sett, fordras det ingen
tid att förflytta sig från ett rum till ett annat, och
befallningar verkställas med den i mysterierna vanliga
utomordentliga hastigheten, så att ordet knappt är ur munnen
på den befallande, innan befallningen är åtlydd, tarfvade
dess verkställande än aldrig så lång tid. Detta är
tydligen en qvarlefva af den episka formen. Då det t. ex.
heter: "Tobias sade till sin son: Gack ut och bjud de
gud-"fruktiga af vår slägt, att de måga äta med oss. Och då
"han åter inkom igen, sade han till sin fader" o. s. v., så
behöfver den, som berättar detta, icke göra uppehåll emellan
dessa båda satser, ty han talar till vår inbillningskraft och
den följer lätt med; men äro vi som åskådare närvarande
vid samtalet emellan far och son, så måste sonen aflägsna
sig och dröja borta så lång tid, som kan anses behöflig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
