Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REBECCA.
509
Abrahams tjenare dit anländt och ber Laban bjuda honom in, samt
gifver ännu engång luft åt sin förundran öfver tjenarens ankomst:
"det betyder något." Eleasar välkomnas ocli framställer sitt ärende,
innan ban vill förtära något. Bethuel rådgår med hustru och son,
och då de tillstyrka, inkallas Rebecca. Hon samtycker att räcka
Isak sin hand, och efter förlofningen gå alla att äta.
Femte akten (Bondeakt). Sc. 1. Ismael uttalar sin förtrytelse
deröfver att Isak skall efter fadren få allt, men han sjelf intet, och
tillskrifver detta Eleasars intalan, ty sjelf är gubben Abraham som
"en rutten stubbe." Han hotar att hugga Eleasar så "små som kol"
och frågar sina tjenare, hvad de tänka om saken. De förklara, att
Ismael tillbakasättes på grund af förtal och afund, emedan lian är
qviekare till jagt och andra Exercitier, men
"icke kan gå som en munck och skugga
Och alltijd sittia i booken och glugga."
Hans tjenare Cham råder honom att emellertid förströ sig och
bort-drifva sin melankoli med musik, jagt eller kortspel och "alboffwerij (?).
Ismael beslutar att jaga, böndenia framkallas, ocli Ismael förebrår
dem deras försumlighet: men Joga invänder, att de kunna hafva
annat att göra än ständigt "ränna i skogen." Ismael blir vred och
kallar Joga en "gammal fähund." De jaga, men få intet villbråd.
Sjette akten. Sc. 1. Isak, plågad af kärlek samt af längtan
efter Eleasars återkomst, går ut att spatsera. — Sc. 2. Eleasar
tackar Gud för sin lyckliga återkomst. Rebecca ser en man gå af och
an, som om han vore ängslig, och frågar Eleasar hvem det är; sedan
hon för honom utpekat mannen, igenkänner han Isak. Rebecca
höljer sitt ansigte af blygsamhet. Eleasar och Isak hälsa hvarandra,
och den sednare säger till Rebecca:
"Acli hör, Rebecca kiära,
Statt upp och war ej seen;
Tu äst blifwen min ähra,
Min roos och lilliegren.
I min fambn iag tigh tager,
Iiiärleken är så stoor,
Som iag nu til tig drager,
At ingen kan thet troo.
Tu äst min lust, den enda,
Itt liiff vthi min krop,
Ehwart iag migh wil wända
Ästu min tröst och hopp,
Min Cron’, min fröjd och hjerta,
Min skatt och stora löhn,
En glädie i al smärta,
Tu ängel, tusänd skön.
Rebecca.
Isac tu äst min herre,
Min wähn och lilla fahr.
Uti titt wald iag gifwer
Min enda sol och borgh,
Mig sjelf, och tigh städz blifwer
Lydig i lust och sorg."
Derpå gå de in till Abraham, och Cario berättar åskådarna, att de ej
mera komma igen, ty bröllop skall firas derinne, ocli gästerna äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
