Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
557 THET HIMMELSKA COXSISTORIUM.
några nymfer två herdar inträda, af hvilka den ene beskrifver Astrilds
lynne och illfundighet, och den andre förklarar, att fruntimmernas
behag äro grunden till Astrilds välde. Nymferna svara med en sång,
hvari de upphöja Astrild, hvars magt de försäkra att årstidens köld
icke förmår dämpa.
Epilogen innehåller en tacksägelse dels till den treenige Guden
för menniskornas återlösning, dels till åskådarna, som hedrat akten
med sin närvaro.
Detta är det sista kända originalstycke, som erinrar om
medeltidsdramat. Ämnet är, som vi veta, hemtadt ur den
helige Bernhards skrifter, har i början af 1200-talet
behandlats af Etienne Langton i ett drama (se ofvan sid. 83)
och på svenska fått en bearbetning i Chærberi
"Prosopo-pejæ dickt". Referenten i "Abo Tidningar" har icke i det
funnit något behag. "Man kan ej," utropar ban, "utan
medömkan blandad med ovilja tanka på tidens smak, då af
sådana dårskaper och uselheter väntades nytta och nöje."
Och onekligt är, att ett stycke som detta måtte förefalla
högst förunderligt för den, som hämtat sina begrepp om
dramat från den fransyskt klassiska tragedien och icke hade
någon som helst bekantskap med medeltidens dramatik.
Men ser man stycket i dess historiska sammanhang
förmildras väl omdömet något, ehuru det icke kan nekas, att
det gamla moralitetsämnet ingalunda vunnit på den nya
behandlingen. Den tid, hvilken genom den dramatiska
behandlingen af sådana ämnen som dessa, uttalade sin
verldsuppfattning, sitt skaplynne, sitt sätt att se och tänka, gaf
äfven dessa ämnen den enda form, uti hvilken de kunde
vinna ett estetisk intresse. De gamla religiösa dramerna
voro framgångna ur ett tidsbehof, i tidens känslostämning
hade de sin grund och sin förklaring, endast i denna eller
en dermed likartad atmosfer kunde de rätt lefva.
Förflyttas de utom den, så föra de endast ett skenlif; försvinner
den gamla fromma grundstämningen, försvinner ock
dermed all poetisk doft. För en publik, hvars friska
barnasinne mera älskade sinlig åskådlighet än förståndets
abstraktioner, kunde den helige Bernhard utan fara för den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
