Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid Aurora W. Strandbergs graf (med portr.). Poem af Nybom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Far fort, Da tempelmö, att tjusa, röra!
Låt verlden sitta för Ditt hjerta an,
Och lät oss evighetens röster höra,
Du högre magters systerliga vän!
Tills portarne slås opp — ooh Du får skåda
Den Sol, hvars morgon du fick hör bebåda.
♦ ♦ * *
Kideaun går opp — men ej till Konstens fröjder;
Orkestern tiger — tempelklockan hörs.
Se! ned ifrån Thalias tysta höjder
Ett sorgens tåg mot andra höjder rörs,
Och portarne slås opp — Prestinnan träder
Till dödens fest i hvita offerkläder.
Den sol, hvars morgon hon fiek här bebåda,
För henne nu gått opp i helig dag;
Den skönhet hon blott ”endels” här fick skåda,
Som lyste genom hennes anletsdrag,
Kringgjuter henne nu med denna fägring,
Af hvilken här hon var en jordisk hägring.
Nu får hon hörå ordet till den gåta,
Den har blott ofullkomligt hon har löst:
Hur lefva är att älska och förlåta,
Ur hvilket qvalens hafsdjup man ock öst;
Hur smärtans eld-dop endast renar anden
Och bränner sakta bort de lägre banden.
Ett band är heligt; — ej dess trådar brista,
De genom tid och evigheter gå:
Du hjertats trogna kärlek — första, sista —
Du purpurduk med dunkla droppar på, —
En makes tårar, gråtande sin maka,
Ett barns, som beder fa sin mor tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
