Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sorgebarnet. Genremålning af Onkel Adam - En badort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är en lycklig mor, en sant lycklig mor, som har en sådan
dotter.
— Ack ja, hon utgör min enda glädje, — sade
majorskan.
Emma, den stackars Emma, som hela äret omhuldade
sin mor, som i hennes ögon sökte läsa hvarje hennes önskan
för att uppfylla den, stod der glömd ända till dess Ernestine
sade: »Men hvar är Emma?»
— Här! hår! — ropade Emma och störtade fram för
att ta sin syster i famn, glad som ett barn, som finner sig
bemärkt då det fruktat att bli glömdt. — Här! hår! lilla
Ernestine.
— God dag Emma lilla, — sade Ernestine; — det var
mycket längesedan vi råkades.
Helsningen var så på en gång medlidsam och
främmande, alt Emma lät sina armar åler sjunka och slog ner blicken.
— Och hvad roar du dig med här hemma, då det ej
är badtermin ? — frågade Ernestine. — Det måtte vara
alldeles horribelt tråkigt i er lilla stad, då den ej besökes af
främmande.
— Vi lefva rätt lyckliga inom oss, — svarade Emma.
— Är här några speklakler om vintrarne?
— Nej, endast ett societels-spektakel då och då, för
något välgörande ändamål.
Ernestine gjorde en mine, som uttryckte medömkan. —
Jaså, och du spelar väl med?
— Ah ja, ibland, men jag är så blyg att . . .
— Blyg? Kors Emma lilla, du är ju nära två år
äldre än jag.
Emma tyckte väl att hon hade något alt svara, men
fann ej i ögonblicket hvad, och Ernestine vände sig snart ifrån
henne för att besvara några artigheter, med hvilka notarien,
societetens enda kavaljer, uppvaktade.
Svea. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
