Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sorgebarnet. Genremålning af Onkel Adam - En främmande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är i detla fall lika olycksbringande om en »sämre»
tränger sig öfver det ominösa strecket, som att en »bättre» går
nedom. En sämre som röjer bildning och kunskaper i en
bättre societet, är framfusig; en bättre, som finner sig mera
intresserad af att tala vid en klok bonde än en dum patron
— förnedrar sig.
Det var just detta strecket som gjorde att Axel Ermans
verkligen intressanta konversation på intet vis slog an på
so-cielelen. Majorskan var högligen generad, — Ernestine icke
särdeles intresserad, — notarien rent af olycklig och alla de
öfriga stadda i en stum häpnad öfver att Axel Erman, som
flere af fruarne mycket väl mindes som en fattig tiggargosse,
kunde våga att, klädd som folk, med ett sätt att vara som
skulle passat en bättre, så der ogeneradt inträda i en så
bildad societet som den, hvilken den goda staden egde,
nemli-gen mellan badterminerna; ty under badterminerna förlorade
dess societet sin glans i perihelium kring de främmande
stjernorna.
Ernestine hade alltsedan fadrens död varit borta ur
föräldrahemmet. Hon hade blifvil upptagen af tant Ryppel i
Stockholm och hade, som de fleste, hvilka på en gång och
utan eget bemödande hunnit i en lyckligare ställning,
småningom förlorat förmågan all bedöma andras.
Vi döma ofla orätt då vi anse för hårda dem, som
trycka sina underhafvande och påslå alt en hel familj bör
kunna lefva på en ringa penning, som omöjligen kan räcka;
oftast är delta personer som utån. allt arbete fått en stor
for-tyn och som antingen aldrig vetat hvad behof vill säga, men
också glömt huru det tryckte. De tro verkligen att en
familj kan ett helt år lefva på en summa som för dem
sjelf-va ej förslår för en dag; ty de veta med sig att de icke
hushålla, och tro derföre alt tillgångarne bli outtömliga blott man
hushållar klokt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
