Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utvandrarens Visa, af Onkel Adam. (Med träsnitt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snart stormen tar i seglen, och kyler ben och märg,
Och hafvet vräkes af ett nordanväder,
Och skyarna de tjockna och resa sig som berg,
Och vågen leker vildt med skeppets bräder.
Då dog af köld och vaka vår ende lille son
Och tycktes liksom hviska: ”Jag vill ej hemifrån,
Men går tillbaka jag till mina fäder.”
Vårt skepp det gungar ständigt liksom en liten spån,
Som handlöst kastas ut på vida hafven.
Uti en månad varar den stormen nordanfrån,
Och gossen lilla blef i sjön begrafven.
Men himlen klarna* åter och solen lyser glad,
Och si 1 en vacker morgon synes New Yorks stora stad,
Der man skär guld och der som fri är slafven.
Men fattig man, hvad fann jag? Jo ej enda vän,
Ty de, som lockat hit mig, bodde Ijerran.
Det gyllne frihetslandet jag kände ej igen,
När jag såg hvita trälar draga kärran.
Här likasom der hemma fanns rikedom, och nöd
Och slott och usla kojor och lefnadslust och död,
Men öfver hela verlden råder Herran.
Den fattige får kämpa allt i den strida ström,
Som egennyttan gräfver för sitt flöde,
Och menniskorna drömma om jordisk fröjd en dröm,
Liksom de aldrig ginge till de döde.
För penningar fås kärlek och makt och lifvets fröjd,
För penningar man stiger allt opp till ärans höjd;
Men hjertats helga rike–det står öde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
