Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Platens Monolog. (Poem af Albano)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till Danmark ge tribut för rättigheten,
Att plöja sundet, detta Öresund,
Uvars halfva vattendrag dock är vårt eget.
Är detta nationalintresse? Nej, det är
En nationalskam, och dock rodnar ej
Den frie Svensken, utan vegeterar,
I maklig ro, på fädernes förtjenster,
Högbröstar sig åt hvad som Sverige varit,
Men utan tanka på hvad det nu är.
Förlåt mig, fosterland l om jag dig sårar
Med detta redliga, men stränga språk,
Ack! ingen son du har som mer dig älskar
Än Baltzar Platen; men det är en kärlek
Ur djupet af en kraftig själ i brand,
En son, som blott till syfte har din välgång,
Hvars enda önskan är att se dig lyckligt
Och stort och äradt, som du fordom var.
När jag min blick på svenska kartan hvilar,
En mängd af källor till mitt lands förkofran
Mig möter der; — men ingen hand dem öser,
Blott håglösheten vid dem troget sitter
Och åt de speglar anförtror sin bild.
Att vara eller icke är nu frågan;
Det år med staten, som med individen:
I samma stund han icke vandrar fram
I inre eller också yttre tillväxt —
Går han tillbaka, veknar, sönderfaller,
Men för att aldrig bli’ ett helt igen.
Så får det icke ske med Wasas rike,
Det mångbesjungna, vackra hjellelandet,
Jag svär det vid den blå och gula flagga,
Inunder hvilken jag växt upp och segrat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
