Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Skolmamsell, berättelse af Joh. Jolin (med lithografi) - 6. ”Sibyllan”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Åtminstone ha/f syster», skämtade modren fräckt, »det
öfriga kan man icke så noga specificera.»
»Och detta barn har ni uppfostrat till lockbete på er
usla födkrok, ammat henne upp till lastbarhet och
sedeför-derf? Också hennes själ har ni förspillt?» — Eolfs ögon
gnistrade.
»Man ska väl på något sätt skaffa födan åt sej och de
sina. År ni läsareprest, så vet jag inte hvad ni hade här
att göra; jag har visat många sådana på dörrn förut.»
Eolf fällde sina händer ned af förvåning. Under många
skepnader hade han drömt sig möjligheten af att återse sin
mor, men att i denna hjertlösa, eländiga, fräcka qvinna
skåda sina dagars upphof, detta föreföll honom som höjden
af all mensklig olycka. Att på detta helleberg utså frön till
ånger och bättring insåg han att ingen jordisk varelse var
vuxen. Med ett uttryck af outsäglig smärta och förakt
stirrade han på denna blottade modersbarm, som bländande hvit
gaf sig till pris åt hvarje vällustings blickar, men under
hvars snöyta hvarje blomfrö af qvinlighet, blygsamhet och
dygd för evigt förfrusit.
Ett skri från Adalgisas rum väckte honom till
besinning, men innan han fick tid att lyssna efter ljudets
betydelse, hade redan Sibyllan vridit nyckeln ur låset och fått
dörren stängd.
»Hvad är det för rop derinne?» frågade Eolf, i det han
förgäfves uttömde sin kraft på att öppna dörren.
Ett häftigare rop af hjelp trängde ända ned till djupet
af Eolfs hjerta. — »Ge mig nyckeln!» röt han till modren,
som barrikaderade vägen till sin dotters räddning.
»Blanda er inte i andras affärer», hånskrattade den
hjertlösa. — »Låt ungdomen rasa, ungherrarna ä’ för artiga
att ta lifvet af flickan.» Hon kan behöfva sig en lexa, den
hallstarriga.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
