Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor af J. M. Crusenstolpe - Jacob August von Hartmansdorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
v Hartmansdorffs fall, men äfven att i detta draga med sig
personligheter af helt annan vigt.
Från den stund han fick insteg i den högre
förvaltningen nyanserades märkbart hans åsigter: icke så att förstå,
som skulle den konservativa grundtonen försvunnit, men den
förut obemängda aristokratiska färgen öfvergick mer och mer
bjert i byråkratisk skiftning. Upprätthållandet af Adelns
anseende, som ursprungligen legat honom företrädesvis om
hjertat, blef nu underordnadt hans nit för
embetsmannamyn-dighetens interessen, och denna hållning iakttog han
sedermera fortfarande till lifvets gräns.
Allestädes framhöll han således majestätets helgd som
ett medustehufvud mot inkast som gällde Konungens
rådgif-vare, och i sin egenskap af t. f. Hofkansler företog han,
medelst idkeliga åtal och tidningsindragningar, ett korståg
mot den nagelfarande pressen. Tryckfrihetskriget mellan
makten och intelligensen räckte från första dagen v.
Hartmansdorff fick sin hand om uppsigten öfver den offentliga
yttranderätten i början af Mars 1838, till den sista, d. 2
November samma år, då — sedan det årets ryktbara händelser
mellankommit — han aflägsnades från
Hofkanslersbefattnin-gen och skickades som t. f. Landshöfding till Kalmar. Det
skedde på föranstaltande af Kronprinsen, hvilken befarade
vådor för dynasti och thron af den förbittrade
sinnesstämning, som v. Hartmansdorffs pressförföljelser framkallade
öfver allt i landet.
Till President i Kammar-rätten utnämndes han 1841,
och för hans noggrannhet och granskningsnit var han nu
flyttad till en plats, som anstod hans lynne och fallenhet.
Detta blef hans sista befordran, äfvensom den redan 1836
erhållna Nordstjerne-krarlianen det sista offentliga vedermäle
han åtnjöt af Kongl. nåd. Af konung Oscar hugnades han
aldrig med något yttre tecken af bevågenhet eller hågkomst
— i så väsendtlig mån hade omständigheterna förändrat sig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
