Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bältespännarne. Poem af Er. Hedberg till J. P. Molins grupp af samma namn (med lithogr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från vilda gruppen,
Hur hemsk den var.
Stödd af dem alla
Står hon, hvars skönhet
Upptände striden,
Och ber till Odin
Och Thor och Freja
Om Ragnars lif.
Men striden fortgår
Med samma styrka,
Fast såren redan
Med roda munnar
Om döden hviska
De breda brösten
För mödan flämta,
Men spända senor
Ännu ej mattats.
Fast ned på knä
De båda sjunkit
Af stridens hetta.
Man vill dem skilja,
Men fåfäng möda —
Om bältet sprnnge,
Dock sammangjutna
Dem hatet höllc —
Mer lätt det vore
Att skilja ljungeld
Från åskedånet,
Att skilja himmelen
Ifrån jorden,
Än skilja dessa
Ifrån hvarandra.
Än mera bjuda
De npp sin styrka
Då styrkan mattas
Af blodets strömmar
Från djupa sår;
Och högt mot solen
Två knifvar blänka,
Och sänkas hastigt
I vreda hjertan.
Ett rop af fasa
Från qvinnoskaran
Förkunnar blodiga
Stridens slut.
Ja, slut är striden,
Och kämparne
På gräset ligga
Som ekar, slagna
Af himlens ljungeld.
Från Björn den starke
Re’n anden flyktat,
Den unges knifblad
Af vredgad kärlek
Fördt, hade klufvit
Hans kämpahjerta.
Vid Raguars sida
Knäböjer Gerda
Med bleka kinder
Och tårlöst öga,
Och från hans läppar
Hon sakta kysser
Hans sista ord:
»Farväl min väna,
Min hulda brud!
Jag går till Odin
Att evigt gästa
Hans ljusa salar.
Gråt ej mitt öde,
Jag dör med seger.
Res mig en hög
Vid blåa fjorden
Der draken sörjer
Med slappa vingar
Sin herrskare.
Och lägg min broder
Invid min sida,
I döden har han
Sitt brott försonat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
