Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liten Karin (af Förf. till ”På Gröna Lund”). Med lithogr. efter en originalteckning af J. C. Boklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drottningen hade stigit än högre i deras kärlek och akt*
ning, och berättelsen om hennes ädla hämd på den
döende fienden berättar ännu folket så gema.
Hennes egna tjenare buro honom till grafven, och
när hon sjelf, efter att ha framlefvat ännu ett par år
obemärkt, men välgörande, på det tysta Liuksiala,
ändt-ligen fick lägga de trötta ögonen samman, då följde henne
hjertliga suckar och tacksamma välsignelser hvart det
tysta tåget skred fram på sin väg till Abo. Ingen fanns
som ej kände hennes mildhet och hennes olycka, ingen
som icke offrade en hjertlig tanke åt konung Eriks ädla,
bittert pröfvade drottning.
Minnet af den sköna älskliga qvinnan har bibehållits
guldrent genom seklerna. Hvem dröjer icke gema med sin
tanke vid denna bild af kärlek och smärta. ”Liten Karin”
är en hvit dufvohamn som strålande sväfvar öfver tidens haf.
Åke Tott, segraren vid Grebin och på Germaniens slätter,
blef en krigets öm, hvars blodiga lagrar icke blandades
med någon fridens palm. Konung Eriks blod gäste
inom det stolta bröstet och tvang honom till mången kamp
och fejd.
I Åbo herrliga domkyrka, vid södra sidan, finnes den
berömda slägten Totts grafkor, prydt af Åke Tott och
hans fm Kristina Brahes bildstoder i marmor och
föreställda i upprätt ställning. Här fann konung Eriks
orolige dotterson slutligen hvila från jordens blodiga fejder,
och här slumrar äfven ”Liten Karin,” konung Eriks ädla
högsinnade drottning, skild äfven i dödens hvila från
make och son.
Kistorna i Åbo grifthvalf äro välbehållna. Ingen har
tänkt på att förena i döden hvad lifvet, kärlek,
konunga-thronen och olyckan förenade så trofast, icke ens den
konung, som med ridderlighet och känsla af gudomlig och
mensklig rättvisa, bröt spiran ur konung Johans hand och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
