Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Wasas flykt. Poem af F. Hedberg. (Till den af H. M. Konung Carl XV för Wasamonumentet målade taflan ”Utsigt vid Sälen i Dalarne”, samt 4 illustrationer)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Var blott en lusteld som steg högt, men föll
I längtans högsta stund, utslocknande,
Med sköfladt hjerta skyndar ut i verlden
Att på ruiner bygga sig en framtid,
Så sade han farväl åt hopp och lycka
Och drog i nattens tystnad hän mot vester,
Med hjertat blödande ur tusen sår.
3.
På gamla dagar, när den store kungen
Satt silfverskäggig uti sitt gemak
På Stockholms slott, och säg med glädje alt
Hans ädla verk bar frukt för fosterjorden,
Och att han ärad var i farstårs råd
Och lycklig vid sin Margarethas sida,
Med sällsam rysning mindes han den dag
Då han i arla morgon skidan spände
Uppå sin fot, och drog mot fjellen upp
Att söka sig ett hemland bortom hafvet.
Den fattigaste man i Sverges rike
Var Gustaf Wasa då, ty allt hans hopp
På bättre tider, låg i hjertat dödt,
Och framtidsdrömmarne8 högresta tempel
Uti ruiner lågo för hans fot.
I vinterns svepningsskrud låg all naturen,
Och kölden bister var i mark och skog,
Men han det kände ej, ty hjertat brann.
Hvar han gick fram uppå de öde fälten
Han sällskap hade utaf skogens ulf
Som tjutande utöfver skaren följde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
