Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Wasas flykt. Poem af F. Hedberg. (Till den af H. M. Konung Carl XV för Wasamonumentet målade taflan ”Utsigt vid Sälen i Dalarne”, samt 4 illustrationer)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Din barska vinter, stjerneklar,
Med högspänd himlapell!
Din vår som ler i skog och dal
Med sköna blommor utån tal;
Din sommarnatt, da solen qvar
Sig glömt från fridfull q väll.
”Farväl, farväl! Jag lemnar dig
Så som man skiljs vid allt1 . . .
Tystl Hördes ej ett rop ur skog? ...
Nej, det var echo som bedrog ....
Farväl mitt fosterland, för mig
Är lifvet tomt och kallt!
”En dag skall gry då dina män
Sig ångra djupt likväl! ....
Nej! Må den dagen aldrig gry!
Gud signe dig med sol och sky,
Med skörd och frihet! . . . flyktingen
Må vara glömd . . . farväl!” ....
Med begge händer döljande sitt anlet’
Mot fjellen väode han sig åter om,
Och snabbt utöfver blanka snön ban fördes
På skidorna förbi den låga byn
Till skogens början; — ännu några steg
Och bland de höga stammar hau försvunnit.
Då uås hans öra af ett sällsamt ljud,
Det är som ropades hans namn långt borta.
Han stannar ... lyssnar ... ja! Nu hör han klart
Aflägsna rop af djupa menskoröster,
Och skogens echo återkastar doft
Ett: ”Stanna! Stanna, Gustaf Ericsson!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
