Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor af M. J. Crusenstolpe - Eric Arén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dödsrunor.
Eric Aréa.
Höstvindarnas ljut och hafsvågornas brusande tonfall
upp-stämde i fjol ett requiem kring Eric Arens graf på
samma ö, som han ett halft sekel förut rensat från fiender
under Sveriges sista strid mot dess rofgiriga granne i
öster. Genom sin tjenstbefattning som länsman stod han
på embetshierarkiens lägsta trappsteg; genom sin
beslutsamhet och rådighet, genom sitt mod och
fosterlandskänsla, hade Aren varit värdig att föra den
marskalks-staf, som, i handen på Finlands dåvarande högste
befäl-hafvare, i stället, till Sveriges olycka, blef en bedröflig
sinnebild af återtåg och förluster. Häfdema och
tacksamma svenska hjertan af ett slägte, hvars leder mer
och mer glesna, förvara minnet af den sällsynta bragd,
då Aren, i spetsen för en oöfvad, men oförskräckt
bond-hop, som, bevekt af hans uppmaningar och lifvadafhans
föredöme, grep till vapen, från Åland förjagade den ryska
truppstyrka, hvilken der landstigit. Det nu lefvande
släg-tet från en yngre tid torde hafva svårt att fatta den
elektriska hänförelse, som vid tidningen om denna öfverraskande
idrott sprang genom nationen, och huru de tappre
Åländ-ningarnes — länsmannens och hans bönders — lof ljöd
från allas läppar. De blefvo ämnet för fosterländska
visor, som sedan i nästan alla kretsar sjöngos eller gno-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
