Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dykaren. Saga af Wilhelmina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Der nere var så besynnerligt klart.
Af vidunder sågs der en hvimlande här;
Och hafvets stjernor, maneterna der
Syntes lysa och glittra, så underbart.
Kring dykarn kom hajarnas glupska slägt;
Men han skyddades af sin drägt.
Snart kom han igen genom böljans natt
Och helsade åter den grönskande jord.
Om sin färd han talte mång’ glödande ord;
Men han hade ej fuunit den sökta skatt.
Helt kort blott han dröjde på stranden än,
Och så for han till djupet igen.
Nu slog dock för honom förderfvets stund,
Ty hafsfrun sjelf han träffade här
I en lund af koraller, röda som bär.
Och han stod som förstenad på snäckfylld grund.
Hvad på jorden han älskat och önskat och drömt
I ett nu var med allo förglömdt.
Hon stod inför ynglingen, drottning förnäm,
Dock ljuf, som i arla en susande flägt.
Och som glittrande böljorna var hennes drägt,
Och en dimslöja flöt från dess perldiadém.
Hvilka ögon!... Min penna, här stanna vi ja:
Det odödliga skildrar ej du.
O, do skönhetens trollmakt! förtro mig när
Du danades — Visst förrän jorden var till.
Säg om engel, om dseman du kallas vill.
Universum helt säkert ditt hemland är.
Ty du syns ju och möts och förnims öfverallt
Uti tusendubblad gestalt.
Och hon talte så många förtrollande ord,
Och hon sjönk intill dykarens pansrade bröst.
Och som elfkungens harpa, så var hennes röst,
Och dess blick var som norrskenets blick i vår nord.
Och hon qvad om en kärlek, ej flyktig som här,
Men oändlig, som verldshafvet är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
