Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Räddande Engel och Drottning. En episod ur Drottning Desiderias lefnad af Marie Sophie Schwartz (Med 2:ne illustrationer)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl kastade sig ned i salssoffan.— Pannan var
be-skuggad, blicken dyster.
Anna gick till honom, sägande vänligt:
— Hvarför ständigt så sorgsen? — Allt har ju gått
oss så väl, att Gud rigtigt på ett förunderligt sätt hjelpt oss.
— Det medger jag, Anna, och ofta förefaller det
mig som jag vore otacksam, då jag låter en ständig
tungsinthet förfölja mig och icke så som jag borde fröjda mig
åt lifvet. Men det är som skulle jag lefva ocH andas blott
för ett enda föremål, och detta föremål är — ett minne.
— Du menar vår räddande engel i Marseille?
— Ja! — Kom och sätt dig här, skall jag förtälja
mitt hjertas historia, allt sedan jag såg hennes ansigte
för första gången.
Han drog system ned på soffan bredvid sig.
Hållande hennes hand i sin, fortfor han:
— Minns du den der aftonen i Marseille, då mannen,
som fått i uppdrag att bistå oss, infann sig i vår boning;
men nej, du kan ej minnas den, du var då mycket sjuk,
sjukare än jag anade. — Nå väl, när man andra dagen
flyttade dig till en bättre bostad och anskaffade läkare,
var ditt tillstånd sådant, att doktorn hvarje ögonblick
fruktade, att du skulle draga din sista suck. Jag vakade natt
och dag. Jag egde ej tanke, ej sinne för något annat än
dig; — under dessa dygn af vansinnig ångest, då jag satt
vid ditt sjukläger, tycktes mig, när tviflan blef som
häftigast, att det der sköna bamet vid quain kom till mig och
fästande sina milda ögon på mig, hviskade dessa ord:
— Var icke sorgsen, jag skall hjelpa er!
— När dn blef bättre, och lifvet började synas mig
ljust, då föreföll det mig åter som jag sett detta tjusande
ansigte småle emot mig och hört de leende läpparna ropa:
— Jag har ju räddat din syster åt dig, var vid
gladt mod!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
