Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det första och sista poemet. En episod ur fru Lenngrens lif af Marie Sophie Schwartz. Med porträtt af fru Lenngren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De, som förstodo att bedöma dess värde, spårade
der-uti en egendomlig och ovanlig skaldegåfva och anade till
de grunddrag, som, ehuru här ännu outvecklade, en dag
skulle komma att utmärka den skaldeanda, som diktat
detta. Snillets gudalåga framlyste, och man förutsåg, att
den i framtiden skulle komma att skimra méd hela sin
styrka och blända allmänheten.
En förmiddag, sedan ”Thékönseljen” blifvit känd, satt
Anna Maria och arbetade, då Marianne inträdde till
henne, blossande röd och så upprörd, att hon knappast kunde
tala.
— Kan du säga mig af hvem och öfver hvilka
”Thé-konseljen” är skrifven? — utropade hon utan att helsa
på Anna Maria.
— Man påstår, att det är en målning af
småstads-sqvallret, — svarade Anna Maria leende.
— Om småstads-sqvallret, säger du. Nåja, det må
vara; men det är väl värre än det. Man har deruti
skildrat min mor, och jag skall säga dig, att det är
af-skyvärdt, nedrigt, ja, riktigt föraktligt gjordt.
— Hejda dig för all del! — inföll Anna Maria, som
omöjligt kunde tillbakahålla ett hjertligt och ungdomligt
skratt. — Jag förstår icke hvad du menar.
— Icke? — skrek Marianne. — Nå, hvem
beskrif-ves väl i den här versen:
»Ed åldrig dame sin dosa skakar,
Hon krummar sig och hostar ut;
Hon putsar ljus och jemkar stakar
Och nppå näsan slår en knut.»
— Vill du säga mig «det ? Åh det är himmelskriande!
— fortfor Marianne, halfgråtande. — Alla känna, att min’
mor har den der vanan att putsa ljusen och ordna sta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
