Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hans Bolt. Sägen från Carl XII:s tid af Axel S—g. Med illustr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P& segrarnas stora och glänsande rad
Förintelsens storm slagit ned,
Der hären, nyss segerrik, modig och glad,
Förskingrats kring Pnltavas hed;
Och kungen var sårad — från olyckans bröder
Han måste nu flykta: mot räddande söder
Han ställde sin irrande led.
Ej många de voro, som hade förmått
Att frälsa sig undan sin nöd
Och fram genom kärren och fienden nått
Kung Carl, deras hopp, deras stöd;
Men tappra doi-k voro de få, som dit hunno,
Och ännu af trohet och kärlek de brunno
Af tro mot sin kung till sin död.
De vandrade långsamt sin sorgliga stråt,
Medtagne af blödande sår.
Det var som ett liktåg man skulle följt åt —
Vår lycka var lagd uppå bår.
Der f un nos båd’ många och tappra gen’raler,
Men trasiga de som de simpla korpraler —
Hans Bolt gick i förtruppen vår.
Haus blick lika lugn och hans gång lika trygg
Var nu som tillförne alltjemt.
Men trumman hon hängde nu bakpå hans rygg:
Dess senor ej heller han stämt.
I tysthet Hans Bolt hördes svärja och brumma,
Då nyss han förbjudits att slå på sin trumma —
Hans lynne som den var förstämdt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
