- Project Runeberg -  Svea folkkalender / 1864 /
67

(1844)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En färd i Dalarne af Fr. Hedberg. Med illustr. ”En Rättvikskulla”, efter en tafla af J. F. Höckert

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Nu ett nytt år nyss begynt,

Lilla vännen mig bortglömi,

:|: Ingen ro hafver jag från denna dag!”

Sedan han sjungit till slut denna konstlösa visa,
hvars många verser jag nu förgätit, böljade han en ny,
och tog nu upp den vanliga hemsången, som förkortar
vägen för de till Dalarne återvändande kullorna, sedan
deras sommar-arbete i trädgårdarne vid Stockholm och på
andra orter i riket tagit slut. Denna visa är lika enkel
som den förra, mea liksom denna ger ett sant uttryck åt
smärtan af en bedragen kärlek; så uttalar sig i den
följande den varmaste hemlängtan. Den börjar så här:

”1 morgon reser vi te* Dalarne igen

Om Gu’ ger oss ’elsan

Och Gu7 hjelp oss öfver Amungen,

Och Gu’ hjelp oss öfver Skatungen,

Och Ga’ hjelp oss öfver Siljan!”

Min skjutsbonde som var glad och pratsam, omtalade
också en mängd sägner och skrock som äro mycket gängse
i Dalarne i allmänhet, och icke minst i Rättvik. Han
tycktes vara en ganska fördomsfri man, men kunde likväl
inte låta bli att tro på onda ögon, och att den som äger
sådana kan ”hugsa” folk, som han uttryckte sig. Detta
”hugsa” lär bestå deruti att man spänner ögonen stinnt uti
något föremål och tjusar det, vare sig att det är menniska,
djur eller ett dödt ting. Åtminstone påstod min sagesman
att ännu för omkring tjugo år sedan funnits vid Wikarby
gästgifvaregård en gammal gumma som kunde ”hugsa” så
förtvifladt att hon vände bort skottet ur bössan, stannade
en qvarn i full gång, och kunde få en vanlig klocka att
gå baklänges i stället för rätt omkring. Han hade också
mycket att tala om Rättviks kyrka, huru det först hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:15:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svea/1864/0079.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free