Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vara och synas. En hvardags-historia af Onkel Adam. Med illustr. ”Badande sotaregossar”, efter en tafla af J. Z. Blackstadius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett besök*
Året var gånget och Leontine blickade alltmera
läng-tansfullt utåt sjön när hon i gummans sällskap passerade
Skeppsbron för att helsa på en bekant på söder.
Dagar-ne voro pinsamma; ty den gamla glömde ej ett ögonblick
att hon blifvit bedragen — icke af Adolf, ty han kunde
ej ha något fel, utan af Leontine, som visat sig så
kallsinnig mot den stackars gossen. Leontine ansåg i sitt
sinne Gustaf som sin räddare. En vacker dag kom
oför-modadt en rask, ung man in till gumman och sade:
Kära fru Engman, känner ni igen mig?
— Det är visst Gustaf — ja det är Gustaf! —
ropade hon i första öfverraskningen att se den raska
gestalten; men hon sansade sig genast och sade: — var så
god och sitt ner, det var längesedan vi råkades.
— Hvar är fader Engman?
— Jo han är död.
— Död? Ack! jag dumma menniska, jag har rest
tvåtusen mil för att kunna säga honom: Gläd er, fader
Engman; jag är nu en oberoende man, som kommer att
tacka er. Gud har jag funnit öfverallt; men min
välgörare fanns endast här och derför är jag nu här. Men
Leontine ?
— Hon är stora flickan; hon är borta ett ärende,
men kommer väl snart.
Leontine kom och sjöbussen rusade opp: — Leontine!
Leontine! kommer du ännu ihåg mig? — sade han och
såg henne frågande in i ögonen.
— Gustaf!
— Leontine, du glömmer att niga, — sade gumman.
— Niga för mig ? nej snälla Leontine, nig inte, utån
håll af Gustaf som fordom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
