Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Loke och Sigyn. Poem af Fr. Hedberg. Med illustration efter M. E. Winges tafla öfver samma ämne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När Hel, den blekblå, hans dotter* af trollet född,
För att släppa sitt rof, bjöd sorg åt hela naturen,
Som spåqvinna leende satt han, vid stafven stödd,
Och dödens byte blef qvar i den isiga buren.
Men nu var måttet rågadt, han smiddes fast,
En ny Prometeus, vid klippan, sitt brott att gälda;
I vanmäktigt trots han emottog ödets kast,
Med ormens droppar af gift på pannan fällda.
Men mera säll än Prometeus, dock Loke fann
Ett älskadt väsen, som delte hans grymma öden;
Han egde en maka, hvars namn förr ej sagan hann,
An för sin Qettrade make hon lindrade nöden!
En bild af himmelsk, uppoffrande kärlek, satt
Ben ädla Sigyn så ömt vid den mörkes sida,
Hon höll sin skål under giftregnet dag och natt
Och lindrade så den fängslade brottslingens qvida.
När skålen blef full, och hon gick att tömma den ut,
Bet glödande giftets qval i hans anlete brände;
Bå vred han sig i raseri, med smärtans tjut,
Och jorden af fasa skalf, då han musklerna spände.
Så ligger Loke bunden till evig tid,
Och Sigyn sitter som tröstande alf vid hans sida,
Förglömd i lyckan, men stark under sorgens strid
Och ensam trofast bland allt uti verlden vida!
Ber kedjas så mången Loke ännu i dag
På vedergällningens klippa, fast i banden,
Och mången Sigyn bär trofast det hårda slag,
Och svalkar ömt den tärande samvetsbranden.
— ed —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
