Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kung Carl och Skön Öllegård. Skizz af Sylyia, efter en folksägen. Med 2:ne illustrationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det är pastor Nessenii dotter, Öllegård, —
yttrade den gamla damen, som såg den nyss anlände
främlingens ögon hvila på den unga flickan. — Det- är
densamma Ers Majestät täcktes rekommendera till min
omvårdnad. På ett verkligen förunderligt sätt blef hon räddad
undan den dödsfara, som öfverallt omgaf henne, och
genom den själsskakning, hon vid olyckstillfället erfor, är
hon ännu något lidande, — fortfor den gamla damen,
som, seende Öllegårds förvirring och hennes uraktlåtenhet
att, så höfviskt hon bordt, helsa konungen, härigenom
ville urskulda den unga flickans bristande lefnadsvett.
”Majestätet, återljöd det i Öllegårds hjerta. Det var
således konungen hon hade att tacka för sin frälsning.
Full af beundran för monarken, som blottställt sitt
eget lif för att rädda hennes, höjde Öllegård sina ögon;
men måste åter sänka dem för de eldiga blickar, hvarmed
konungen betraktade henne och i hvilka uttalade sig den
varmaste beundran.
Emellertid aflägsnade sig den gamla damen för att
tillsäga om någon förfriskning åt den höge gästen.
— Ers Majestät, — hviskade Öllegård, — mottag
min djupaste och underdånigaste tacksägelse .. .
— Jungfru Öllegård, — afbröt konungen, som reste
sig upp och fattade den unga flickans hand. — Icke ett
ord om tacksamhet. Det jag gjorde, skulle hvarje redlig
menniska i mitt ställe ha gjort; således är min förtjenst
ganska ringa, och faran var ej så stor, som ni tyckes tro
. . . Gör mig den tjensten och omtala ej tor någon genom
hvem ni blef räddad . . . Låt räddaren, om möjligt, vara
okänd för alla, utom för er sjelf, ty jag läser i edra skö-^
na ögon, att ni ej glömt hans anletsdrag, fastän de för
tillfället voro mer än lofligt fula och svarta.
Förvirrad stammade Öllegård några otydliga ord,
under det hon nästan omedvetet sjönk ned på en stol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
