Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kung Carl och Skön Öllegård. Skizz af Sylyia, efter en folksägen. Med 2:ne illustrationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon reste sig upp för att gå, men konungen
qvar-höll fortfarande hennes hand.
— Öllegård, — hviskade han, och hans röst nästan
vibrerade af tillbakahållen rörelse. — Har du ej förstått
den känsla, som så allsmäktigt drager mig till dig ? Blott
i din närhet finnes verklig lycka för mig, och min
största makt skulle vara vissheten om, att din kärlek
tillhörde mig.
Öllegård darrade och mörka purpurskyar drogo öfver
hennes nyss så liljehvita kinder.
— Du svarar icke, — återtog konungen med
passionerad häftighet. Jag misstog mig således, då jag
trodde, att äfven du delade dessa känslor?
Den unga flickan förblef tyst, men hennes bröst
höjdes af den lidelsefulla storm, som konungens ord väckte
i hennes oerfarna hjerta.
— Så, farväl då, Öllegård, vi ha sett hvarandra för
sista gången!
Konungen störtade upp, men fängslades af Öllegårds
armar, och gripen af en svindlande yrsel ropade hon:
— Mitt lif, min själ tillhör dig! Hvad begär du
mera?
Konungen slöt henne till sitt bröst, och deras läppar
möttes i glödande kyssar.
Veckor förgingo. All den tid konungen kunde
undansnilla regeringsomsorgema egnade han åt Öllegård och
deras ömsesidiga kärlek. Båda njöto en ostörd lycka, och
Carl XI:s lynne blef alltmera jemnt och gladt, sedan
ut-sigterna för en ärofull fred nu syntes befösta sig.
Vid sina utflykter till Beltorp åtföljdes konungen
blott af sin lifknekt, den trogne Peder, som ej sparade
på skarpa anmärkningar öfver det otillbörliga i de täta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
