Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor. Nekrologer af M. J. Crusenstolpe - Johan Gabriel Richert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningens innehafvare, Ehrenborg, några veckor derefter
af-led, vägrade Richert att tillträda embetet, hvilket han i
stället afsade sig. Sådant behagade särdeles konungen, som
fruktat att i honom finna en Tribunus Plebis. Han
återkallades följande året till Lagkomitén och fick
Nord-stjemans lilla kors 1825.
Året derpå vederfors honom det ömtåliga förtroendet,
att blifva utsedd till en af kompromissarierna i den
beryktade skeppshandeln mellan kronan och handelshuset
Michaelson & Benedicks. Detta uppdrag var nästan att
anse som ett slags första fjät på den politiska banan, der
han ej dröjde att taga steget fullt ut, genom det ”Förslag till
Nationalrepresentation", som han, i förening med C. H.
Anckarsvärd, 1830 utgaf af trycket. Förslaget utgår från
personlighetsprincipen med norska statsförfattningen till
mönster. Häraf uppkom en ny spänning mellan
konungen, som kanske icke utan skäl ansåg Richert böra sköta
sitt kall, utan att befatta sig med politiska funderingar,
och denne, som ansåg det höra till sin sändning att
reformera hela samhället.
Efter slutadt arbete i Lagkomitén 1832 flyttade han
tillbaka till domsagan i Westergötland och återsåg ej
huf-vudstaden, om icke i förbigående, de sista tolf åren af
Carl Johans lifstid och regering.
I egenskap af domare var Richert catoniskt rättrådig;
i egenskap af politiker gjorde han sig icke samvete af att
tillämpa den jesuitiska satsen : det ändamålet helgar
medlen. Derom vittnar strofen i hans bref den 12 Februari
1842 till Aftonbladets dåvarande utgifvare: "Nu torde väl
snart representationsfrågan upplifvas i tidningame. Den
får ej dö. Efter min tanka, bör man hålla fram detta
ämne i tid och otid — ideligen fördöma
ståndsrepresentationen — vid slutet af alla tal säga som Cato: Delenda
est Carthago! På detta sätt blir saken så inpreglad, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
