Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ”Lillans begge kyrkresor” af Onkel Adam. Med en kopia af Amalia Lindegrens tafla ”Lillans sista bädd”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lillans begge kyrkresor *).
Det var i somras, vädret var så ljumt, och solen
tittade så vänlig ner från morgonhimlen; daggen låg ännu
på gräset, och qvittrande foglar fladdrade i den stora
lindens krona. Morfar kan tro, att vi ingen fred hade för
lillan, som fatt löfte att fara till kyrkan — redan bittida
klättrade hon upp till fönstret för att se, om ej Anders
skulle spänna Bläsan för vagnen. Det var ett bestyr, må
morfar tro, ty hon hade en gång för alla fått i sitt lilla
hufvud, att hon skulle ӌka sorka^; ty kyrkan kunde hon
icke säga.
Hon lofvade så säkert att hon skulle vara snäll och
icke falla presten i talet eller bli rädd för gubbame på
predikstolen, de fyra evangelisterna förstås; men om
rasande skulle vara, så menade Anders, var det dock ej värre
än att jag gick ut med flickan och satte mig på mormors
graf, som ligger så nära väggen, att man hör hvart enda
ord, som presten säger.
Lillan, må morfar veta, var icke litet grann med den
röda schaletten, som Anders köpte i marknaden, på sig och
det gullgula, lockiga håret i ringlar omkring de runda,
blommiga kinderna — och då hon skrattade af fröjd,
glin-drade de små tänderna som perlor i munnen.
När Anders kom fram och jag med lillan skulle sätta
oss, så bevars! skulle hon nödvändigt "klappa hätten11,
som skulle förhjelpa oss alla till "sorkan.”
Det var en fröjderesa. Hon pekade på allt och slog
*) Till en kopia efter m:lle Amalia Lindegrens tafla »Lillans sista
bädd».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
