Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ”Lillans begge kyrkresor” af Onkel Adam. Med en kopia af Amalia Lindegrens tafla ”Lillans sista bädd”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
halfhögt: Si bubben! — Si bubben! — som lion brukade att
säga der hemma. Men det sade hon så sagta, att ingen,
utom jag, hörde det. Det var ju snällt, morfar, eller
huru ? Och så somnade hon i mitt knä — inte hörde hon
predikan; men hon smålog, och jag tror, att små Guds
englar talade med henne i drömmen.
Med tiden, morfar, blir min lilla flicka större och
blir mammas lilla hjelpreda. Hon tultar redan beskäftig
med, for att hjelpa mamma, och tror, att hon hjelper mig
bära mjölkstäfvan, då hon hålter sin lilla hand på kanten,
och är säker om att hon gör nytta, då hon kommer med
några barkbitar och stickor i förklädet och lägger dem på
spiselhällen. Så blir hon stora rara flickan och läser sin
katekes som ett vatten, och så går hon första gången till
Herrans bord, vid samma altare, der jag lofvade trohet
mot Gud, vid samma altare, dit J, morfar, ledde mig fram,
då jag och Anders vigdes.
Jag tänker allt något ibland, när jag ser Olapojken
bygga herrgårdar åt lillan och sätta hela långa alléer af
rönnblad framför — och då han af tallkottar gör kor och
sätter dem i ett litet fähus af sönderslagna takpannor eller
gör skålar af ekollonen. Så der gjorde Anders, då jag var
som lillan nu och han var tio år äldre äu jag — liksom
Olapojken nu är äldre än lillan. Gud har sina vägar,
morfar, Gud signe barnen der de leka; ty Olapojken är
en rask gosse, en stark g03se och har stort beröm af
pre-sten för sin läsning, så nog blir han en bra karl, han,
som far hans, med tiden.
Morfar! Gud signe barnet, som skall bli min
ålder-domsglädje; ty hon är yngst och flyttar sist ifrån mig.
Svea. 1806.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
