Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Agne och Guldkedjan. Forn-nordisk saga, bearbetad af Wilhelmina Stålberg (med 2:ne illustrationer)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiden hette, ”sofva under sotad ås.” Knappast under den
kallaste vintern kunde han förmås att stanna hemma i sin
kungssal. Ut, ut skulle han, innan ännu den första lärkan
hade sjungit och långt innan vinterns gud hade plockat
bort sina hvita klutar från marken. Såg han blott en bit
af sjön fri från is, så gick han genast ombord på sitt
drakskepp och försökte åtminstone att bryta sig genom den is,
hvilken der och hvar hotfullt stängde hans väg.
Agne var den största viking i Sverge, den på sin tid
namnkunnigaste bland dem, som foro långt, långt bort, för
att söka rof, öfverfalla värnlösa köpmän, ströfva omkring
på främmande kuster och, hyllande ingen annan rätt och
lag än styrkans, bemäktiga sig hvad de kunde åtkomma,
samt, lastade med rikt byte af guld och andra dyrbarheter,
till och med i striden öfvervunna fiender, hvilka gjordes
till trälar, återvände hem, krönta med seger och ära. Ty
att vara en stor sjöröfvare ansågs då för hvarken skam
eller synd, utan alldeles tvärtom. Åt kristendomen var
det förbehållet att, bland andra dygder, äfven ingifva
men-niskonja aktning för eganderätten.
Det var stort gästabad hos konung Agne, ty våren
hade redan börjat riiva ett och annat litet hål på den
dunkla molnslöjan och med sina klarblå ögon titta ned på
den så länge snöbetäckta jorden, mellan de höga nordiska
fjellar, der asadrotten Oden funnit för godt att nedslå sina
bopålar; och Agnes drakskepp, skeppet med den svarta
bringan och Thors bild i stäfren, låg redan och ryckte på
sina tåg, som om det plågats af otålighet att komma ut
och brottas med JEgirs döttrar.
I högsätet satt konungen sjelf och på hvardera sidan
om honom sutto, på något lägre stolar, hans båda söner
Alrik och Erik, blomstrande, guldlockiga och smidiga, ännu
knappast inträdda i ynglingaåldern, men högresta och smärta,
som de uoga tallame i norden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
