Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medaljonger af under året bortgångna personligheter af Orvar Odd - C. H. L. d’Uncker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. H. L. d’Vnoker.
Vi finna intet, son^ rättmätigt skulle afhålla oss från
att på detta ställe äfven egna några minnesord åt en
konstnär, som visserligen var son af en norrman, (ryttmästaren
d’Uncker,) men dock af svensk moder född i vår
hufvud-stad och genom hela sin uppfostran och öfriga enskilda
förhållanden fullkomligt naturaliserad svensk. Vi göra det
tvärtom så mycket heldre, som den svenska målarskolan
har att i d’Uncker reklamera en man af verklig talang och
onekligen en af de mest framstående Bland alla de yngre
målare, hvilka utgått från Stockholms konstverld, för att i
utlandet vinna mästerbrefvet.
Carl d’Uncker röjde tidigt sin kallelse som artist,
ehuru han länge nog vacklade i valet af sin egentliga
genre. Han började som karrikaturtecknare, blef derefter
figurmalare och porträttist, sedan någon tid miniaturmålare,
men lemnade snart denna mindre tacksamma art och slog
nu in på genremåleriet, hvilket sedan blef hans uteslutande
fält. Från den stund, han (år 1858) i Amsterdam
utställde sin mycket omtalade och berömda tafia “Ett
Pantlåne-kontoru, kan man säga, att hans rykte varit i ständigt
tilltagande, och hans taflor hafva sedan alltjemt varit i hög
grad eftersökta. Grunden till detta sednare ligger ej blott
i mästarens verkliga öfverlägsenhet som kolorist och
framför allt som karakterskildrare, fysiognomist, utan äfven den,
att d’Uncker i valet af sina ämnen var sällsynt originell
och alldeles icke ängslig för det nya och ovanliga. Man
kan dock en gång tröttna vid att ständigt och jemnt
betrakta en “gumma vid sin spinnrock", en “flicka, som
matar höns“, en “sjöman, som friar“, en “munk på en trappa“,
o. d. D’Uncker tyckes tidigt ha upptäckt, att det för
genremålaren funnes äfven annat, än just detta, att ålergifva,
och att för ett poetiskt öga poesi kunde låta sig ertappa i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
